Med lilla Celi återkom livet

Det är varmt under parasollet i familjen Granströms villaträdgård. Celi badar i sin lilla pool, men när det är dags för fika klättrar hon upp i barnstolen och äter av kakan och vaniljsåsen. Liksom alla asiatiska barn är hon laktosintolerant. Därför är mjölkprodukter inte längre en del av det Granströmska köket. Asken med pappersnäsdukar står kanske mitt på bordet för att kunna torka av Celi emellanåt. Kanske också för att Susan Granström vet att det samtal som ska komma obönhörligen sätter känslorna i gungning. Ett samtal om chocken, kampen och sorgen, men också om hur kraften återvände och gav energi till att börja om. En berättelse som tar sin början när Oskar Granström, ung och stark atlet, drabbas av hjärntumör vid 19 års ålder.
- Den här varma sommaren påminner om Oskars sista sommar. Sommaren 2002, säger Susan.
Oskar insjuknade den 26 september 2001. Fem dagar efter sin 19-årsdag. Han fick ont i nacken och huvudet. Värken förvärrades och den tisdag som följde fick han migräntabletter ordinerade.
Nästa dag utbröt kaos.
- Oskar kräktes i sängen och var jättekonstig. Han pratade osammanhängande och sluddrade. Vi hjälptes åt att bära in honom i badrummet, berättar Susan.
Anders fortsätter:
- Jag satte honom i badkaret och gav honom duschslangen. Hans hand bara darrade och så sa han "farsan, vad fan är det som händer nu?".

Minnesluckor
Sedan gick allting fort. Oskar fick epileptiska anfall. Ambulans till Gällivare och sedan helikoptertransport till Umeå.
- När vi kom till akuten i Gällivare förstod vi fortfarande ingenting. Vi trodde att det kanske var hjärnhinneinflammation. När de frågade efter hans personnummer upprepade han ett som han hade använt för att komma in på Pite dansar och ler. En stund senare får vi veta där, mitt i natten, att Oskar har en hjärntumör.
Morgonen därpå verkade Oskar rätt normal, men i efterhand var det bara ljudet av helikoptern han mindes. Också hans föräldrar har minnesluckor.
- Uppenbarligen var det jag som körde till Umeå, men det minns jag ingenting av. Det enda jag kommer ihåg är att jag plockade ner en tjäder från bodan innan vi for, säger Anders.
- Och jag, säger Susan, som är ekonom och alltid har ordning och reda - det enda jag packade ner var fleecetröjor och tjocktröjor.

Sjukhuset i Umeå. Oskar ligger på neurointensiven med övervakning dygnet runt. Anders och Susan sitter vid änden av ett bord, som tycks vara en mil långt. I den andra änden chefsläkaren, som lyfter blicken, låter den vila någon sekund på dem, och säger: "Det här är allvarligt. Det spelar ingen roll om det här är en god eller ond tumör. Den sitter så illa till, att den är farlig för Oskar hur som helst. Och den går inte att operera. Om tre veckor är proverna på tumören klara. Då får ni komma tillbaka hit."

När de kom hem till Jokkmokk, säger Susan, var det skönt att de bodde på en liten ort. För alla visste redan. Det var också Oskars uttryckliga önskan att de skulle berätta precis hur allt låg till, så att inga falska rykten fick fotfäste.
- En tur till affären kunde ta fem timmar. Det var så många som ville prata, och vi berättade.

"Jag vill inte dö"
De tre veckorna fram till återbesöket reducerades till en och en halv. Då, när kallelsen från Umeå kom så snabbt, förstod Susan och Anders att de hade allvarliga besked att vänta. Den pendling till universitetsstaden söderut som kom att bli vardag för dem hade därmed just börjat.

"Överlevnadsprognosen är två månader efter fastställd diagnos."
Läkaren på onkologen i Umeå riktar upplysningen direkt till Oskar. För han är 19 och därmed en egen, vuxen person. Anders bara stirrar i backen. Orörlig.
Oskar: "Men jag blir väl frisk?"
En besvärad rodnad stiger i läkarens ansikte. Hon tittar i bordsskivan, kladdar lite i sitt block.
"Men", försöker Oskar, "det måste ha varit fler än jag som har fått det här. Har ingen överlevt?"
"Nej."
De lämnar rummet. Därute kommer första sammanbrottet. Vreden dunkar knytnäven i betongväggen så hårt, att Anders hand aldrig mer blir sig lik. Oskar säger ingenting. Medan Anders kippar efter frisk luft under en ensam promenad, kliver Susan och Oskar över tröskeln till patienthotellets rum. Oskar går för att ta en dusch. Genom vattenstrålen hör Susan honom gråta. Hon finner honom sittande i duschen och i efterhand beskriver hon bilden som den av en ensam fågelunge. Hon kliver in till honom i duschen och hör sin son säga: "Jag vill inte dö."

Under hösten 2001 får Oskar två anfall, med kort tids mellanrum. Han riskerar att dö av anfallen, varför han läggs in på en avdelning på sjukhuset. Från den här tiden är det framför allt en sak som Anders Granström minns. Det var när Oskar bestämde sig för att bli frisk.
- Han ropade på mig och sade: "Jag har tänkt på en sak. Vi ska inte haka upp oss på att tumören är elakartad, utan nu vill jag att vi ska fokusera och kämpa järnet mot det här. För nån ska vara den första att klara en sån här tumör och varför skulle inte det kunna vara jag? Och mamma och pappa, visst hjälper ni mig?"

Kom varandra nära
Det var tävlingsmänniskan, idrottsmannen, Oskar som talade. Han bestämde sig för att inte träffa någon annan än sina föräldrar och farfar och farmor.
Susan fick åka hem till flickvännen, Rebecca, och berätta. Rebecca är än i dag en nära vän till familjen. Susan säger glatt att för dem kommer hon alltid att vara Oskars flickvän. När hon träffar någon annan får han bara inse att det finns ett par svärföräldrar till. Den här dagen är Rebecca hemma hos dem, för att se efter Celi.
- Vi var tillsammans i två och ett halvt år. Av den tiden var han frisk i ungefär tio månader. Vi kom varandra närmare under hans sjukdom. Det blev kanske mer som en syskonrelation.
På frågan om hon hade lust att lämna Oskar när han var sjuk säger hon att nej, men det var jobbigt att aldrig veta hur det skulle gå. Att aldrig våga säga "om ett år, när du är frisk, då kan vi resa till... "

Sommaren därpå, året var 2002 och enligt prognosen skulle Oskar inte ha levt nu, klär han sig i kostym och går för att uppvakta Rebecca, som tar studentexamen. Hans skalle är rakad och hans kropp har svällt av behandlingarna, men han är stilig och glad.
Rebecca blickar tillbaka till hoppets sommar. Oskar klarar sig bättre och umgås mer med henne och vännerna. Det var den finaste tiden de hade tillsammans, säger hon nu. Han spelar innebandy med kompisarna. Då kommer ännu ett epileptiskt anfall. När Oskar kommer till Umeå igen, har tumören vuxit. Han blir sämre. Han blir mer dämpad. När han ska läsa sina sms visar det sig att han inte har några. Det sårar kanske Susan mer, än Oskar själv. Han har varit sjuk i över ett år. Då finns det inte längre några nya sms i telefonen.

Oskars hjärtumör var av den mest aggressiva arten. Han var ung, vältränad och motiverad, varför han fick betydligt högre doser av cellgift och strålning än brukligt.
Susan och Anders understryker att det inte finns några som helst plumpar i protokollet när det gäller kontakten med sjukvården. När en ung människas liv stod på spel prutades det aldrig på någonting.
Men Susan gjorde också klart en sak från början.
- Jag sade till dem att jag tänkte prova andra vägar också, och att jag inte ville att det skulle ifrågasättas. Oskar fick antroposofiska mediciner hela tiden och det gjorde att han slapp väldigt många biverkningar. Det tillsammans med hans starka vilja gjorde att han ändå mådde förvånansvärt bra, säger hon.

Vinter. Familjen gör sig redo för att åka till Vidarkliniken i Järna. Här tillämpar läkare sina skolmedicinska kunskaper tillsammans med de antroposofiska metoderna. Oskar är dålig. Han gråter. Mannen som är onkolog ser på honom och fäller sin dom. Det är två dagar, kanske en vecka, kvar. Vill ni höja kortisonet? Nej tack. På fredagen f