Vi är på väg längs länsväg BD 827, Vägen västerut, som delar namn med en västernfilm som kom 1967, två år efter att vägen anlades. Och det är lite så man känner när man svänger av från väg 45 mot Gällivare– att äventyret har börjat.
De 150 kilometrarna är ett pärlband av skyddad natur och något av ett mekka för fjällturismen. Vi är här för att följa fjällboomen i spåren. Stämmer det att fler än normalt söker sig norrut i år, till fjällen, nu när möjligheterna att resa utomlands är begränsade?
Vi börjar färden med Europas största myrområde, Sjaunja på vår högra sida. Här är det lågland men ganska snart reser sig landskapet. Ungefär halvvägs passerar vi Kebnats där STF:s båt går över sjön Langas till Saltoluokta. Efter några ytterligare kilometer ligger Naturum Laponia och lite längre bort Stora Sjöfallets fjällcenter.
Naturum Laponia är ett nav för både besökare och för förvaltningen av Laponia – vårt 9400 kvadratkilometer stora världsarv. Anläggningen beskrivs som "porten ut till fyra nationalparker, två naturreservat och nio samebyar".
Den cirkulära träbyggnaden ritades av Gert Wingårdhs arkitektkontor och invigdes 2014. Här finns fjällinformation och café men också en utställning. Det här är också navet för föreningen Laponiatjuottjudus som sedan 2014 förvaltar Laponia. Anton Hirschfeldt arbetar som kommunikatör och guide på Naturum Laponia. Han berättar att maj vanligtvis är sämst när det gäller besökarantal men att man i år haft betydligt fler besökare.
– Det ligger definitivt något i begreppen hemester och fjällboom. Och eftersom den teorin stämde tror jag att en andra våg också kommer. Det ser vi redan nu på helgerna. Parkeringarna är fulla med bilar, husvagnar och husbilar.
Ute på altanen som löper runt byggnaden öppnar sig fjällvärlden upp. I solen sitter familjen Löfving Lundin från Katrineholm. De beskriver resan som en ögonöppnare för Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet. Familjen reser normalt utomlands under den här perioden och skulle just nu befunnit sig på Mallorca.
– Som jag känner nu så skulle jag åkt hit igen om jag fått välja, säger Klara Löfving Lundin.
Vid ett annat bord sitter paret Kerstin Braun och Peter Pohla från Bayern, Tyskland som reser genom landet med ett-åriga sonen Henry. De gör korta vandringar med Henry i sele på magen och njuter av att kunna lägga tankarna på pandemin åt sidan för ett tag. Men när de återvänder om någon vecka väntar karantän.
– Det är inte logiskt i Tyskland. Varje region bestämmer vad man kan och inte kan göra. Vi måste stanna hemma i två veckor. Hade vi bott i grannregionen hade vi helt sluppit det, säger Peter Pohla.
Han är inte rädd för att familjen ska smittas under sin vistelse i Sverige.
– Hela livet är riskfyllt. Allt kan hända när som helst, säger han.
Vi lämnar Stora sjöfallet och åker vidare längs den slingrande vägen. Här och var reser sig branta klippväggar och skyltar som varnar för ras. Med jämna mellanrum faller en "brudslöja"– ett smalt, fritt fallande vattenfall – ner längs klipporna. Vattnet letar sig vidare till mindre klippor vid vägkanten och bjuder på friskt fjällvatten längs färden.
Nu smalnar vägen av allt mer samtidigt som vyerna blir alltmer dramatiska. Det är svårt att hålla ögonen på vägen. Så småningom når vi vägs ände, Ritsem. Här ligger STF:s fjällstation som en utpost för vandringar i Padjelanta och Sarek, Stora sjöfallet och Nordkalottleden mot Norge. Här är också platsen där många vandrare handlar eller hämtar upp proviant för fortsatt vandring. Från Ritsem tar de flesta båt eller helikopter för att komma över det stora vattenmagasinet Akkajaure.
Vid Fiskflygs terminal landar en helikopter. Piloten Mattias Lysén öppnar helikopterns dörrar för ett gäng fjällvandrare som har hämtats upp på andra sidan Akkajure. I det trånga utrymmet i helikoptern går det inte att hålla distans och såväl piloten som samtliga passagerare bär munskydd.
Håkan Karlsson och Gunnar Kraft, från Stockholm respektive Uppsala, väntar på att stiga ombord. De är på väg till Kutjaure för att hämta upp proviant inför sin fjällvandring. Gunnar skulle ha vistats där som stugvärd under några veckor men eftersom han är över 70 år tvingades avstå. Nu väntar istället flera veckors vandring tillsammans med ornitologvännen Håkan.
Vi följer med helikoptern till Vaisaluokta där Håkan och Gunnar ska tillbringa natten. I STF:s fjällstuga är Lisa Nidsjö stugvärd tillsammans med döttrarna Ingrid och Thyra.
– Här kan ni tvätta händerna innan ni går in, säger Lisa och pekar på en anordning med tvål och vatten på broräcket till stugan.
Som oftast i fjällstugorna är utrymmet i stugan kompakt med delade sovsalar, gemensamt kök och utedass. Inga munskydd eller anordningar för att hålla avstånd finns. Kaminen tänds och Lisa Nidsjö och döttrarna bakar kladdkakor på vedspisen och kokar kaffe och snart hamnar vi ganska tätt tillsammans runt bordet.
Väl tillbaka i fjällstationen möter vi Göran Sahlin från Stockholm. Han har vandrat i området i hela sitt liv ända sedan föräldrarna tog med honom hit på 70-talet.
– Vattnet, luften och gästvänlighet. Det här är min miljö, säger han.
Han åker upp varje år och stannar som mest en och en halv månad och vandrar framför allt i Sarek. Men i år tvingades han vända om.
– Jag åkte över till Vaisaluokta och gick upp en bit. Vid Akka vände jag. Det är för mycket snö och vatten fortfarande. Nu åker jag hem och packar om och kommer tillbaka senare på säsongen. Det känns förbannat tråkigt.
En ung man med cykelhjälm kommer in på fjällstationen. Det är Emil Mählmann från Ahnsen, Tyskland. Han har cyklat från Tyskland och upp genom Sverige sedan den 29 maj. Han hade hoppats kunna cykla tillbaka genom Norge eller Finland. Nu ändrar han sina planer och bestämmer sig för att vandra istället, utan tidigare erfarenhet och utan egen utrustning.
Greger Mellbert, platschef på STF Ritsem sedan många år tillbaka, hämtar en ryggsäck som han lånar ut och ser också till att Emils cykel står säker tills han återvänder. Han upplyser honom om snö- och vattenläget och manar till försiktighet.
Under eftermiddagen åker Fiskflyg ut och lägger ut nya, provisoriska broar där vårfloden trasat sönder de permanenta. Sent på natten hörs rotorbladen mullra mellan fjälltopparna. På morgonen får vi veta att helikopterpiloterna har undsatt en skadad fjällvandrare.