Luftpropellern väser när Christer Dynesius drar på gasen. Hydrokoptern tar sig smidigt fram över den ruttnande isen som fortfarande täcker viken vid bryggan i Stora Lule älv.
Längre ut är sjön Langas isfri. Det blir en mjuk sättning när isen tar slut, och vattnet i stället spolar runt plastpontonerna. När vi närmar oss den gamla bosättningen på andra sidan älven får hydrokoptern återigen jobba över is.
Väl framme ligger ytterligare en hydrokopter uppdragen på landkallen. Amfibiefarkosterna kan ses som ett tecken i tiden. Framtidsvädret är redan här. Varmare. Fuktigare. Mer nederbörd. Allt gör isarna sämre och därmed farligare.
Men det är inte hela sanningen.
– Det är Vattenfalls hydrokoptrar. Det är väl ungefär fem år sedan de köpte in dem. Vi har två stycken för säkerhets skull. Vi använder dem för att sköta vinterlederna till Björkudden och Saltoluokta. Med hjälp av dem kan vi förlänga säsongen i båda ändar. Samtidigt har vi löfte att använda dem under förfallsperioden, säger Christer Dynesius.
Vi besöker de fast boende familjerna Dynesius och Öberg en av de sista dagarna i maj. Hydrokoptern gör förstås livet enklare när man ska ta sig till och från vägen, men den är inte något måste. En kombination av skoter och båt har fungerat, även efter att korttidsregleringarna började 1972.
– Faktum är att vi aldrig blivit isolerade och det hade vi inte blivit i år heller. Men hydrokoptrarna gör förstås arbetet med lederna säkrare. Vattenfall ser det som en arbetsmiljöfråga.
Här finns en muddrad hamn med rejäla stenarmar. På land ligger uppskattningsvis ett 20-tal båtar och ett antal flytbryggor.
– Det är Vattenfall som gjort åtgärder för att kompensera för korttidsregleringarna. Vi är nöjd med åtgärderna, men visst är det stökigt ibland. Från kväll till morgon kan det hända att båten ligger sex meter upp på land, säger Christer Dynesius.
Den första bosättningen i Björkudden anlades 1907 av Karl Vilhelm Öberg och Kajsa Vannar. Senare flyttade familjen till dagens område. Nu är den en av få fjällägenheter som fortfarande finns kvar, vilket innebär att de boende arrenderar marken av staten.
– Vi har vissa fördelar. Vi får ta en del ved, har fiskerätt i sjön och till viss del jakträtt, säger Christer Dynesius.
Totalt är åtta personer skrivna här: Christer och hans fru Barbro Dynesius, Torbjörn och Kerstin Öberg, Bill och Lena Öberg, deras son Per Öberg, samt Gittan Öberg, som är mor till syskonen Barbro, Torbjörn och Bill. Trions far, den välkände Hjalmar Öberg, dog 2007.
De tillhör Sirges sameby, är tredje generationen på Björkudden och livnär sig på olika sätt. Förutom att de sköter leder och gör arbeten åt bland annat länsstyrelsen och Svenska turistföreningen har de stugbyn Camp Langas med sju uthyrningsstugor och restaurang. Fisket är en annan sysselsättning, som dock förändrats radikalt.
– Förut fiskade vi röding på vinter och sommar. Men rödingen har försvunnit. Det är öring, sik och lite harr som vi fiskar för att sälja numera.
2005 fyllde Bill Öberg 50 år.
– Jag tror det var sista sommaren som det gick att fånga röding här, säger han.
– Sommaren när rödingen försvann var varm och det var lågt vatten. Då hände något. Det blev en explosion av gädda. Sedan dess har gäddan gått tillbaka något, men rödingen är väck. Om det beror på växthuseffekten eller regleringen av älven ska jag inte uttala mig om, men möjligen är det en kombination, säger Christer.
På den tiden var sommaren högsäsong för stugbyn.
– Vi hade alla stugor och båtar uthyrda hela juli till fiskare. Nu för tiden är våren bäst. Och säsongen tenderar att komma allt tidigare. Redan i mitten av februari kommer det folk, säger Bill.
De har ett fåtal renar och bedriver även jakt på fågel och älg till husbehov.
– Förr jagade jag mycket ripa, men det har blivit sämre med fågel. Och jag har blivit lat, säger Christer med ett leende.
Vi pratar om förändringarna i vädret och om regleringarna. Före utbyggnaden gick leden tvärs över sjön. Nu drar man en omväg på två kilometer för att hitta säker is.
Vattenfall använder korttidsregleringar för att parera energitillförseln. När behovet är stort eller när andra energikällor inte levererar kör Vattenfall på rejält och nivån sjunker i magasinen. Andra dagar när trycket är lägre står turbinerna stilla och vattnet stiger.
– Isen far ju upp och ner. Det blir mycket hängis i strandkanterna. Och väldigt blött efter stränderna när vattnet stiger. Dessutom flyttar sig fisken. Sommartid får vi massor av skit i näten, säger Torbjörn.
Hur korttidsregleringarna påverkas i framtiden av väder och ökande elbehov är oklart.
– Det har gått att anpassa sig så här långt. Men smärtgränsen är nådd. Det får inte bli mer, säger Barbro Öberg.
Alla är dock överens om att vädret alltid varit föränderligt.
– En gång körde du båt över sjön på julafton, säger Barbro till Christer.
– Och en annan gång körde jag skoter över isen den 2 juni, säger Christer.
– Men den vintern var kraftstationen stängd, säger Torbjörn.
Obestridligt är att isförhållandena förändrats.
– När jag var liten åkte vi skridskor på blankisen på sjön i oktober. Det händer inte längre, säger Bill Öberg.
Isen lägger allt senare. Och kvalitén har blivit sämre.
– Förr kunde man stå vid iskanten och fiska med nät. Numera finns det ingen kant. Isen är en flytande sörja.
Växtligheten i sjön har ökat, enligt Christer. Det för med sig andra konsekvenser.
– Så här såg det aldrig ut förr, säger han, och pekar mot flera av båtarna där det blivit påväxt på skrovet.
Även på land ökar växtligheten. Utsikten norrut mot Supatjvare och de andra bergstopparna på cirka 700-800 meter har förändrats.
– Förr var det kalfjäll. Nu är det tall och gran högt upp på sluttningarna, säger Torbjörn.
Barbro Öberg konstaterar att vädret blivit allt fuktigare, och att det blivit svårare att ta sig fram i terrängen, inte minst vintertid.
– Snön som bara rasade av träden förut kletar sig nu kvar. Den sitter på stammar och i kronor, och knäcker tallarna.
Även djurlivet har förändrats.
– Vi har fått duvor, orre, järpe och rådjur. Det hade vi aldrig annars.
Livet i väglöst land kommer sannolikt fortsätta påverkas av klimatförändringar. Men Bill Öberg är inte alltför oroad.
– Det knallar väl på, säger han.