I kläm mellan paragrafer

För ett par veckor sedan berättade Kuriren att ett strandskyddsärende vid Peuraure, väster om Jokkmokk, går till Miljööverdomstolen. Bakgrunden är att två bröder byggt ett fritidshus på sin mark, innan de ansökt om dispens från strandskyddet. Länsstyrelsen sade nej, men miljödomstolen sade ja. Länsstyrelsen överklagar dock domstolens beslut och om styrelsen vinner kan bröderna bli tvungna att ta bort sitt hus. En av bröderna, Tommy Karlsson, ringde upp Kuriren. För som vanligt finns det flera sidor av en historia. Och som så ofta känner sig människor sig trampade på av staten. I det här fallet handlar det om mark som bröderna Karlssons släkt har ägt i flera hundra år. Marken exproprierades  ? När Pärlälvens naturreservat skulle bildas på 80-talet tog det ett par år av förhandlingar med Naturvårdsverket. Hela hemmanet är på nästan 4.000 hektar och vi ville undanta ett område på 50 hektar att disponera för bebyggelse. De gjorde ganska klart för oss att de skulle expropriera marken oavsett, men om vi gick med på att få lägre ekonomisk ersättning, så kunde de tänka sig att undanta mark. Till slut fick vi 37 hektar, berättar Tommy Karlsson. Han och Dick står fortfarande som markägare till hemmanet och har kvar jakt- och fiskerätten på det. När uppgörelsen med Naturvårdsverket var klar kände de sig ändå rätt nöjda med den. Och Tommy Karlsson har hela tiden varit säker på vad uppgörelsen med Naturvårdsverket innebar.  ? De 37 hektaren skulle vi få disponera och bebygga som vi ville. Fick dispens Kring Peuraure finns idag ett tiotal fritidshus som alla ligger nära vattnet och som har att göra med gamla tomtförsäljningar. 1989 byggde också Tommy och Dick egna fritidshus och fick dispens från strandskyddet. När bröderna under förra året byggde ett nytt hus var de, utifrån överenskommelsen med Naturskyddsverket och de tidigare dispenserna, övertygade om att strandskyddsdispensen bara skulle vara en formsak.  ? Under alla mina år här har jag aldrig mött en enda människa längs stranden, som inte hör till oss. Så tillgänglighet för allmänheten betyder ingenting i det här fallet, säger Tommy Karlsson. Så kom länsstyrelsens beslut: Avslag på strandskyddsdispensen.  ? Och då hade de inte ens varit på platsen! Jag förklarade för handläggaren att släkten växer ju och fler kommer att vilja bygga. Han svarade:?Det dör ju människor också.? Då önskade jag verkligen att jag hade fått en annan handläggare. Statligt övertag Tommy Karlsson konstaterar att staten, i det här fallet länsstyrelsen, har ett gigantiskt övertag mot folk i allmänhet i såna här frågor. Styrelsen behöver, säger han, bara säga nej och sedan är det den enskildes sak att överklaga och lägga ut pengar på juridisk hjälp.  ? Det här är privat mark, men ändå har en ensam handläggare sådan makt att han utan att se platsen kan ge oss avslag på grund av höga ekologiska värden. Då är inte den privata äganderätten mycket värd. När det väl gäller tar staten vad staten vill ha. Tommy och Dick Karlsson godtog inte länsstyrelsens nej utan vidare. I september i år kom miljödomstolen till platsen. Domstolens representanter kallar vegetationen på platsen för trivial och sade ja till strandskyddsdispensen. Jävlas I det läget tycker Tommy Karlsson att länsstyrelsen kunde ha gett upp. Eftersom styrelsen sagt nej i första läget menar han att den ju hade ryggen fri. Att sedan miljödomstolen gjorde en annan bedömning skulle inte vara styrelsens problem.  ? Men i stället väljer de att överklaga. Enda skälet jag ser med det är att jävlas med vanligt folk, säger Tommy Karlsson. Miljööverdomstolen anser att huset är diskret beläget. Men det är, noterar Tommy Karlsson, inte huset i sig som är intressant enligt lagen. Av miljöbalken framgår nämligen att bebyggelse av den fasta befolkningen, för rennäringen, för vetenskaplig forskning eller för det rörliga friluftslivet är okej i områden som Peuraure. Ångrar sig inte  ? Det avgörande är alltså vem som har byggt! Dessutom är vi i Peuraure all vår lediga tid och hade varit där mer om det gick, säger Tommy Karlsson. Fritidshuset står där, färdigt att använda. Bröderna Karlsson ångrar sig inte. De anser sig ha rätt och skulle göra detsamma igen.  ? Man känner sig djävulskt förbannad. Skulle vi förlora det här har vi ingen nytta av de 37 hektaren som undantogs. Och att inte ge oss dispens? Det finns väl ingen som bryr sig så mycket om de här markerna som vi gör?