Den 1 september inleds årets älgjakt och runt om i Norrbotten är det många jägare som känt den stegrande förväntan och nu äntligen får ge sig ut i skogarna. En av de som förberett sig in i minsta detalj är den erfarna jägaren Eivor Auna från Kåikul i Jokkmokks kommun.
Redan 1979 gjorde hon sin första älgjakt i ett av byns jaktlag. På den tiden var det ingen underdrift att säga att kvinnor var en sällsynt syn på passen.
– Jag var pappas enda barn och fick ända sedan jag var lite följa med ut på fågeljakt och ekorrjakt. Det blev ett stort intresse och jag jagade sedan småvilt under många år. Men 1979 hade det börjat bli extrema mängder älg i landet och jag fick plats i jaktlaget pappa var med i, berättar hon.
Hon köpte sig då sin första älgbössa. En Carl-Gustaf 1900 i kaliber 6,5x55 och än idag är det den bössan hon har med sig ut i skogen. Ett vapen hon har fällt runt 30 älgar med genom åren.
Hur bemöttes du av jaktlaget när du började?
– Det var verkligen inte vanligt med kvinnor som jagade men det var ingen som lade någon vikt i det. Jag tror jag redan var "accepterad" i deras ögon eftersom de kände till mig och hur mycket jag jagat.
På väggen i barndomshemmet i Kåikul hänger bilder från gamla jaktminnen och även trofén från den största tjur hon fällt. Eivor Auna har många fina minnen men ett ligger riktigt varmt om hjärtat.
Det började med att hon fick tips från en skogsarbetare som sett en älg knalla runt. Morgonen därpå klev Eivor upp riktigt tidigt för att lägga sig i pass. Det regnade och blåste storm men hon lade sig ändå rätt på backen med en kappa över sig. Efter en dryg halvtimme dök älgen upp och mötte sitt öde.
– När jag till slut fick tag i resten av jaktlaget så låg alla fortfarande till sängs på grund av ovädret, de hade tänkt avvakta med jakten så de blev riktigt chockade när jag sade att jag redan skjutit en älg.
Trots att Eivor Auna är 82 år så sitter hon inte bara på pass under älgjakten, hon är fortfarande en av jaktlagets hundförare.
– Parro är tio år nu börjar bli på ålderns höst, vi får se hur länge han orkar med, säger hon.
Du själv då?
– Jag känner mig pigg och klarar lätt skjutproverna utan darr på händerna. Kliver det fram en älg lovar jag att skottet sitter, även om jag blivit lite försiktigare med åren.