Katarina Pirak Sikku är en av de mest tongivande samiska konstnärerna. Hon målar, tecknar och fotograferar och hennes kanske mest uppmärksammade arbete är "I rasbiologernas spår" som handlar om just spåren efter rasbiologernas framfart bland samerna i början av 1900-talet då det bland annat utfördes skallmätningar. En dokumentation som användes för att peka ut samer som en annan lägre stående ras, dömd att dö ut.
– Det är en del av den samiska identiteten som präglat många av oss på olika sätt. När det gäller Sametinget så skulle jag verkligen önska att just frågor om vår identitet lyftes fram. Om den egna självbilden, hur vi definierar oss själva. Vem har makten att definiera sig själv? Det är en fråga som enbart vi samer äger, det är vår egen fråga och den borde diskuteras även i Sametinget, precis som frågan om hälsa, de hör ihop, säger Katarina Pirak Sikku och nämner den relativt vanliga förekomsten av självmord bland samer som en fråga med betoning på identitet och hälsa.
Vilken relation har du annars till Sametinget i dag?
– Egentligen är den ganska marginell. Sametinget har ju ingen direkt makt så i mitt vardagliga liv märker jag inte av den. Det känns lite tråkigt faktiskt. Men Sametinget har ett symbolvärde som är väldigt viktigt för oss och det gör att samerna syns.
Hur tycker du att de arbetar?
– Jag ska inte ge mig in för mycket i den diskussionen men jag kan tycka att de i alldeles för stor grad pratar om mark- och vattenfrågor. De borde ägna mindre tid och kraft på detta. För den reella makten ligger fortfarande hos svenska staten och vi stångar oss fortsatt blodiga mot de som ändå inte lyssnar. Svenska staten skulle ge Sametinget en tydligare maktposition men det händer ju inte.
Vad har hänt under de 24 år som passerat sedan du fanns med?
– Jag hoppas verkligen att det förändrats. Då var det otroligt stökigt och bråkigt. Det gick nästan aldrig att föra ett sakligt resonemang. Det är stökigt fortfarande men jag kan uppleva att det i dag förs politik på ett helt annat sätt, här har det skett en utveckling. Jag börjar tycka att det inte är så fullständigt polariserat och det känns som om de olika grupperingarna faktiskt börjar närma sig varandra men vi får väl se hur årets val kommer att utveckla sig, konstaterar Katarina Pirak Sikku.