Getbergets topp gav Meiri livskraften tillbaka

– Utan Pär hade jag nog inte suttit här i dag. Bänken är tillägnad honom men också till hela Jokkmokk för det välkomnande och stöd vi fått. Den är en symbol för livet som alla kan använda när de kommer hit upp – byggd från en av de första stockar jag köpte in, säger Meiri Rohner eftertänksamt och häller upp kaffe från ståltermosen som plockats fram ur ryggsäcken.

Det är oktobers första dag, luften är helt stilla, några svidon i öronhöjd är ett minimalt irritationsmoment där på klipphällen högst uppe på Getberget. Dimslöjorna hänger fortfarande lågt och ger ett närmast trolskt ljus. Det är höstfukt på marken, det luktar typisk tallskog. Det är en plats som kommit att ge Meiri Rohner livet och kraften tillbaka. 

För allt hade kunnat ta ett abrupt slut. En höstdag i oktober 2018 föll Meiri ner från en stege under ett arbete åt Jokkmokks Allmänning. Han föll huvudstupa rakt på en sten. Ensam, mitt ute i skogen, där en bastu skulle färdigställas.

– I dag vet jag att jag var utbränd, att jag nog inte skulle ha jobbat alls. Men det enda som jag tänkte på var att jag måste skynda mig upp på stegen. Jag hade alltid varit noga med säkerheten, alltid haft hjälm men jag var så trött, mitt huvud fungerade inte riktigt – och det slutade illa. Allt blev bara fel.

Meiri drar djupt efter andan. Det blir en tankepaus. Minnet är fortfarande smärtsamt.

Meiri Rohner har sina rötter i Schweiz, han är jägmästare och skogligt utbildad och började tidigt fundera på att bygga och förädla med stocktimmer, en naturlig, traditionell metod men med viss anpassning till dagens behov och krav. Men nära naturen, kretslopp och hållbarhet i fokus. Han lämnade Schweiz för att flytt till Finland där hustrun Päivi har sina rötter, deras tre barn var givetvis med på resan. Där startade verksamheten 2004 som växte till med byggnationer och kurser samtidigt som Päivi jobbade med besöksnäring. 

Det stora skogsbolaget i området var dock inte helt med på noterna. Faktiskt inte alls. Att Meiri som inflyttad skulle komma och prata om hur "deras skog" skulle brukas föll inte i god jord. Enkelt uttryckt; att vilja utveckla blev till att avveckla. Det mycket, mycket slitsamma och mentalt jobbiga beslutet att lämna en början på ett livsverk bakom sig för en påtvingad flytt fattades, under stor vånda. Efter 14 år.

– Det var väldigt svårt, inte minst för Päivi som skulle lämna sitt hemland. Hur skulle barnen ta det? Vad kommer att hända? Vi blev betraktade som svikare men vi hade inget val, vi hade tryckts ner tillräckligt.

Meiri hade besökt norra Sverige tidigare, dock aldrig Jokkmokk, men han efterforskade och upptäckte att kommunen hade förutsättningar som eventuellt kunde passa in.

– En region med närhet till stora arealer skog och, inte minst, senvuxen. Vi tog en vintersemester 2017 och besökte Jokkmokk. Vi träffade Ulf Hägglund på Strukturum och Anders Mattsson som var ordförande för Jokkmokks Allmänning, och blev otroligt väl bemötta och mottagna. Jag upptäckte snabbt att här gick det att diskutera skogsbruk vilket varit omöjligt i Finland. Vi fick även i nästa skede fantastisk hjälp av kommunen för vår etablering. 

 I slutet av 2017 togs beslutet att flytta till Jokkmokk. 

– En svår tid började. Jag jobbade och jobbade. Du vet som egen företagare har du inget val. Jag hade en plan men hela vår existens hotades och ifrågasattes redan de sista åren i Finland och det följde med oss. Så istället för att jobba mindre så blev det bara mer och mer. Vi hade det svårt, Päivi var ledsen och jag blev besviken. Trycket var hårt. För hårt. Mitt stora misstag var att jag gick i väggen, utan att förstå det.

Och då är vi där igen. Den där ödesdigra dagen, 30 oktober 2018. Då livet förändrades på en sekund.

– Jag minns att jag skyndade mig upp på stegen och sedan var det som om någon släckte lyset.

Meiri Rohner föll rakt ner på huvudet, rakt ner på en sten. Livet hade sannolikt tagit slut där och då om inte Pär Enbom, som skulle lägga skorstensplåt på bastun, hade kommit dit i rätt tid. Han togs till hälsocentralen i Jokkmokk, sedan till Gällivare och vidare transport till Umeå. I Umeå konstaterades en blödning mellan skallbenet och hjärnan och Meiri försattes i koma innan han kunde opereras. Resultatet blev lyckat även om en mindre skada på hjärnan är bestående.

– Jag vaknade upp på sjukhus i Finland och det första jag tänkte på var att jag skulle upp och gå. Min kropp pratade med mig och jag kom på benen överraskande fort och började gå i korridorerna och sedan i trapporna. Nästa tanke var vad jag skulle kunna göra för Pär. Han räddade mitt liv.

Väl hemma i Jokkmokk igen tillstötte epilepsi som följdes av en djup depression. Vårdapparaten var inte lätt att hantera så terapisamtal blev en väg, promenaderna upp till Getbergets topp en annan.

Meiri tar den sista skvätten kaffe och en kaka till. Samtidigt drar dimdiset undan. Naturen säger sitt. I samma sekund kommer ljuset och konturerna klarnar. Ett verklighetens vykort. En talande bild.

– Två gånger om dagen har jag gått hit upp. Bättre terapi finns inte. Kraften har kommit tillbaka och jag mår bra. Vi kan gå vidare. Bänken tillägnas Pär men visar även min tacksamhet mot alla människor i Jokkmokk – som är fantastiska. Det är den bästa av platser.