Men för Daniel Salander från Porjus och Andreas Källberg Brink från Jokkmokk är det med ivriga steg som de packar bilen med långa träskidor, gevär och matsäck för en dag bestående av toppfågeljakt.
– Det är inte så farligt väder tycker jag. Bara man kan se fåglarna så är det inga problem, snön gör mig ingenting, säger Daniel.
Bilen stannar på en parkeringsficka längs E45 någon mil norr om Porjus. Skidorna spänns på fötterna och sakta trampas det bort från vägen rätt ut i skogen på statens jaktmarker. Det tar inte många minuter innan bilarnas ljud byts ut mot total tystnad.
Granarna i Stubbas täta gammelskog har extrema mängder snö i sig och fungerar som ljudisoleringen i en radiostudio. Varenda litet knyst sväljs av de fluffiga väggarna.
Dagens mål är att komma till skott på en tjäder- eller orrtupp som gärna sitter i trädtopparna så här års. Därav namnet toppfågeljakt.
För Andreas Källberg Brink är det den absoluta favoritjaktformen och en stor anledning till att han flyttat till Jokkmokk året innan.
– Det är så enkelt att göra, det är du, bössan och skidorna. Samtidigt är det en väldigt utmanande jakt och du har inget att skylla på om du misslyckas, säger han.
Den trånga granskogen passeras och stora myrlandskap öppnar upp sig framför skidspetsarna. En populär biotop för de mäktiga tjädertupparna, berättar de båda jägarna.
Samtidigt som de försiktigt smyger ut på myren tas handkikaren fram och träden runtom spanas av ifall det skulle sitta någon fågel och trycka.
– Det är ganska dålig sikt, man ser inte många hundra meter just nu. Men träden är så vita just nu så att fåglarna borde sticka ut iallafall, säger Daniel.
Daniel Salander är nybliven pappa, jobbar i gruvan i Gällivare och har ganska nyligt flyttat till Porjus. Rötterna har han i Kalixområdet.
Andreas Källberg Brink är ursprungligen från Karlskoga men har i nästan 10 år bott i Tromsö.
Det var genom tävlingsskyttet som deras vägar först korsades.
– Jag har varit ute på kanske 5-6 längre turer i år och jag tycker det varit bra med fågel. Framförallt mycket orre, säger Daniel.
Ett par kilometer passeras under träskidorna men fåglarna lyser med sin frånvaro i dag. En mindre skock renar påträffas och de travar långsamt framför oss en stund. Men ganska snart viker de av i annan riktning.
Ett tag senare råkar vi smyga oss nära inpå en yngre älg som letar mat ute på myren. Det är inte omöjligt att det älgens första vinter i ensamhet.
Dryga tre timmar har gått sedan avfärd från bilarna och Andreas föreslår en snabb lunch. Han tar fram sin smörgås och häller upp en varm kopp kaffe.
– Grejen med den jakten är att det är lika trevligt även om man inte lyckas skjuta något. Man trampar runt där med skidor och ibland kan man nästan glömma att man jagar, säger Andreas.
Och glömma hinner han nästan göra, för det dröjer över fem timmar innan första fågelkontakten. På knappt tio meters avstånd lättar två tjäderhönor som gömt sig i de snötäckta tallarna.
Trötta, kalla och med ömma kroppar når de åter bilarna igen när det är helt kolsvart. Tomhänta efter 7 timmars skidåkning.
– Fåglarna tyckte nog det var dåligt väder. De satt nog och gömde sig från snön och blåsten. Det har ändå varit en rolig dag i skogen, men nu blir det en varm dusch, mat och en öl i soffan. Det är man värd, säger Daniel.