När Sametinget i tät dialog med samebyarna utreder deras organisering ser Jakt- och fiskesamen Håkan Jonsson chansen att stärka hela det samiska folkets rätt till jakt och fiske.
Han vill att samer som inte har renar ska få samma rätt som renägarna.
Men frågan splittrar samerna.
– För min del är samebyarna till för organiseringen av renskötseln. Någon form av organisering måste finnas kvar även efter utredningen och den måste styras av de i primärnäringen, säger Ingrid Inga, politiker i Samelandspartiet som åkte ur styrelsen efter valet 2021 och en av de sakkunniga i renmarkskommitténs utredning inför en ny renskötsellag.
Hon tycker att det är viktigt att minnas varför samebyarna kom till.
Sijddasamhället där familjer, som av staten kom att kallas lappbyar, hade områden där bara de fick jaga och fiska. Sijddorna delades in i skatteland ägda av enskilda samer men rätten försvann i 1886 års rennäringslag och blev en bruksrätt för lappbyns medlemmar.
Samebyarna kom till i rennäringslagen 1971 och blev en samfällighet för renskötsel som liknar en ekonomisk förening.
Men de har blivit omoderna, liksom lagen.
– Den måste ses över för den är ju 50 år. Jag reagerar på att myndigheter som beslutar i frågor där man ska ta hänsyn till det man kallar "avsevärd olägenhet" för rennäringen inte ens vet hur man ska tolka det, säger Ingrid Inga.
Sametinget ska föreslå hur samebyarna ska se ut och ändamålet, vem som får vara med och hur interndemokratin bör fungera. Men oavsett hur det blir måste "flertalet" samebyar stå bakom. Förslaget ska redovisas i november, samma dag som renmarkskommitténs delbetänkande om fjälljakten.
Det är nu man kan spekulera, men det vill Ingrid Inga inte göra.
– Principiellt kan man säga att rennäringen och framför allt samebyarna är bärare av rätten till jakt och fiske, det visar Girjasdomen. Då får vi faktiskt respektera att de har möjlighet att säga sitt, säger hon.
Sametingets statistik för 2020 visar att den genomsnittlige renägaren i Norrbottens fjäll- och skogssamebyar hade 41 renar.
Inte tillräckligt för att försörja sig.
Det finns en uppfattning om att medlemmarna enligt lagen måste leva på renskötsel. Men Ingrid Inga tycker att diskussionen är märklig.
– Då har man inte förstått det samiska företagandet. Oftast är det ett familjeföretag som inte ser ut som i det svenska samhället. I samiska sammanhang innebär det att man räknar in samtliga sysslor, intäkter och kostnader som hela familjen drar in.
Lagen speglar inte verkligheten.
– Precis som inom skogsbruket och jordbruket är man mångsysslare för att få det här att gå ihop. Jag känner många skogsägare som inte lever enbart på sin skog, säger hon.
Hur tänker du om de som inte har renar men historiskt jagat och fiskat, som riskerar att förlora rättigheter?
– Debatten som pågår nu i olika medier och jägarorganisationer ställer rekreationsintresset mot näringsintresset. För mig handlar det om att näringsintresset ska gå i första hand.
Hur tänker du då?
– I renskötselrätten ingår jakt och fiske och man är beroende av att kunna jaga och fiska för sin försörjning, medan många andra som inte är i renskötseln gör det i rekreationssyfte.
Men det finns ju människor som gjort det i generationer?
– Då måste man känna till den historiska beskrivningen och det håller utredningen om nya rennäringslagen på med. Man tittar på historiska förhållanden och konstaterar att det inte funnits andra markanvändare inom renskötselområdet på statens mark. Men det finns en oerhörd okunskap om det samiska samhället.