Kungliga Postverket omvandlades 1994 till ett affärsdrivande verk, Posten AB. I dag står det PostNord på den blå lilla skåpbilen som Lars-Olov Granström kör. Han har varit med hela vägen.
– Det är massor som förändrats under åren. Ganska länge körde vi två turer varje dag, det började med tidningarna tidig morgon, sedan vanliga posten. Det var mycket handpåläggning. I dag sköter den nya tekniken sånt. Ingen bil, vi tog cykeln. I alla väder. En gång fick vi nya kläder och där ingick en vinterkavaj, banlonpolo och terylenbyxor. Det blixtrade av statisk elektricitet när man tog av sig. Det var hemskt. Inte gick det att ha vinterkavaj här uppe, nä, vi fick ta egna kläder hemifrån. Nu ska det precis övergå till utdelning varannan dag, det är andra tider på många sätt.
Lars-Olov Granström klev in i postens värld på pryo i åttan. Det blev två veckor och innan har slutade fick han frågan av postmästaren om han vill jobba sju lördagar under sommaren. Så blev det. Och sedan har det varit full utdelning. Om uttrycket tillåts.
Hur kommer det sig att du blev kvar hela ditt yrkesliv? Det kan, exempelvis, inte alltid varit så muntert på vintern..?
– Nä, det är klart men samtidigt så var det fina dagar. Vi slutade redan klockan 12 oftast. Det var bra på det sättet. Sedan vänjer man sig även med kylan. Jag har klarat mig bra. Jag har bara blivit stående mitt i skogen en gång när remmen gick på bilen. Det är faktiskt inte så länge sedan. Jag har haft tur.
Men det där med hundarna då..?
– Mycket hundar har det alltid varit i Jokkmokk. Jag var alltid beredd och kunde parera med cykeln. Men det fanns en stor hund som satt kopplad som jag kände att jag var lite extra skraj för. Och naturligtvis så kom den morgonen när den kom lös. Men innan konfrontationen stannade den till. Det var som om den plötsligt kom på att den var lös. Då drog den åt andra hållet, brevbäraren var inte så intressant längre.
Lars-Olov Granström skrattar åt minnet. Det finns många andra.
– Tidiga morgnar kunde vara spännande.
45 år är en lång tid men han känner inte att saknaden kommer att bli alltför stor.
– Det har varit ett jobb och nu är det slut. Jag ser det så. Jag är glad att jag kan sluta nu. Min bror är chef på posten i Umeå. Han måste jobba till 65. Jag ska vara ledig. Måla huset till sommaren. Utan stress.