Lilian Ryd och sambon Arvid bor i Halland, inte vid ”den blåsiga, kala kusten” som hon kallar den, utan i ett gammalt hus i en bokskog i Nissaström, där strömavbrott sker då och då. Intervjun sker via en telefonlinje, som lyckligtvis fungerar under hela samtalet.
– Att bli hedersdoktor är väldigt roligt och hedrande. Det är ett erkännande från akademikerna som lite har sett ner på en för att man har stått utanför institutionerna. Och det är ett erkännande av att jag har arbetat metodiskt och vetenskapligt i böckerna.
Du bor i byn Nissaström i Halland, vad hände med den Lilian Ryd som är så förknippad med Jokkmokk och Lappland?– Jag flyttade ner till Halland 1994, men jag har hela tiden haft bostäder av olika slag i Jokkmokk och det har jag fortfarande. När jag intervjuat som mest har jag tillbringat mera tid där än här. Jag bor på två ställen sedan snart 25 år tillbaka.
Du är född och uppvuxen i Vuollerim, men du tog din studentexamen i Boden. Gick du gymnasiet i Boden?– Vår mamma blev änka med oss ganska tidigt och då provade hon olika arbeten och flyttade till olika orter, så vi bodde i Boden 1965-1968. Det var därför jag gick gymnasiet där.
Du tog studenten 1968, sista året med den "riktiga" studentexamen?– Ja. Vi köpte mössor och stod med dem i handen på examensdagen, vi fick vänta till sista sekunden med besked om vi blivit godkända eller kuggade. Vi hade muntliga förhör de sista dagarna. Det var på det gamla sättet och för sista gången.
– Sedan läste jag språk närmare fem år i Uppsala. På den tiden, 1970-talet, fanns inte alls de här kontaktytorna mot samhället som finns idag, kravet att du skulle läsa något för att få ett yrke. Man läste det som intresserade en.
En hel del i dina böcker handlar om mat, eller hur?– Ja, det har blivit så. Jag var inte intresserad av mat i yngre dar. Boken som heter "Vi åt aldrig lunch", den handlar om klasskillnader. Den är ingen utredning om maten som sådan, utan jag tar upp klasskillnader på en rad områden.
– I min första bok "Kvinnor i väglöst land" var maten bara ett av kapitlen och jag var inte jätteintresserad. Men senare diskuterade jag och min bror Yngve det. Han menade att det behövdes en riktig matbok för Lappland med alla de normer och värderingar här som har urgamla rötter och inte beskrivits tidigare. "Den kan du göra", tyckte han.
– Det visade sig också att matfrågor var en bra väg till djupare resonemang om normer och värderingar, ett sätt att fånga de sista berättelserna om det förindustriella tänkandet. Boken ”Urfödan” handlar om det. Den är inläst som talbok och jag tror att det är 17 timmar och det finns inga recept i den.
Kan du känna att du har missat att få berättelser från just speciella personer?– Ja. Det hade kunnat vara 20 personer som jag som hade åkt runt och intervjuat gamlingar. Jag har gjort så mycket som jag har hunnit naturligtvis, men det fanns flera som jag inte hann gå till eller inte hann komma till så många gånger som det skulle ha behövts.
– Jag hoppades när den första boken kom att den skulle väcka intresse bland etnologer. Kanske några doktorander skulle ägna sig åt dokumentation i Jokkmokks kommun. Det är ett så kallat reliktområde där gamla levnadssätt funnits kvar till nutid. Men det lockade inte. Jag och min bror Yngve har varit ganska ensamma om att gå runt till de här gamla traditionsbärarna.
Ni har inget samiskt ursprung, du och din bror Yngve? Ni har bakgrund bland nybyggare?– Då svarar jag som Yngve brukade när han fick den frågan: "Jag är inte så intresserad av rasbiologi".
Varför jag ställer frågan är därför att "Kvinnor i väglöst land" beskriver nybyggarkvinnorna?– Det är en vanlig missuppfattning att alla nybyggare var svenskar. Många av dem som berättar i den boken var samer och de flesta kunde tala samiska. De flesta nybyggena i Jokkmokks kommun grundades av samer eller hade nära samiska släktförbindelser.
– Vill man prompt göra en gränsdragning måste man gruppera efter försörjningsmetoder, inte efter etnicitet, och tala om nybyggare och renskötare. Tyvärr talas det ofta om ”nybyggare och samer”, men det är helt fel, det är inget motsatspar.
Den som läser dina böcker får väldigt många ahaupplevelser, till exempel Vi åt aldrig lunch. Du påpekar saker man har vetat, men inte kunnat sätta ord på.– Det är väldigt roligt att höra och jag har fått brev och telefonsamtal om denna bok i hundratal från hela Sverige och även från Norge, Tyskland och Finland från folk som har känt igen sig, i alla åldrar från 19 till 90 år. Men den refuserades av åtta förlag, bland annat med motiveringen att det ”handlar om en mycket extrem barndom, som få kan känna igen sig i.”
– Sedan visade det sig som sagt att folk över hela Skandinavien kände igen sig. Men det ligger under radarn och förekommer inte i det offentliga samtalet, som helt domineras av medelklassens erfarenheter. Jag blev själv förvånad över gensvaret. Jag satte tydligen ord på erfarenheter som delas av alla arbetarbarn som försökt läsa vidare.
De här erfarenheterna med att känna sig lite underlägsen, kanske ta ett steg tillbaka i det offentliga samtalet, finns de idag? Unga kvinnor idag tar plats!– Jag förstår hur du menar med att unga kvinnor tar plats och jag läser alltid med intresse sådana artiklar och reportage. Sedan studerar jag dessa unga kvinnors bakgrund och de kommer nästan alltid från solid medelklass, de har fått lära sig att ta plats och ta sig fram. För arbetarbarn har det inte blivit särskilt mycket lättare att studera vidare och ”ta plats”.
Din senaste bok var ”Doahkke – fågelflock”, där du slutförde Yngve Ryds arbete med samiska fågelnamn. Har du någonting på gång nu?– Jag hade gjort bok efter bok utan paus, så jag tog lite av sabbatsår efter den, batteriet var slut. Men nu börjar jag känna att det är dags igen, det finns ett par projekt i stöpsleven.
Stipendier du har fått, det är ett långt stycke i ditt CV.– Det ser mycket ut, men för varje gång något beviljas har man skickat tjugo ansökningar som fått nej. Man får offra sin ekonomi och inte riktigt leva ett normalt liv när man skriver böcker.
Du sa att uppmärksamheten och hedersdoktoratet från Luleå tekniska universitet betydde ett erkännande av din forskning. Känns det som att du har fått lättare att ställa frågor till dem som du söker upp allt eftersom tiden har gått?– Titlar och utmärkelser har ingen betydelse för informanterna. Det handlar om att kunna ämnet. Från början kunde jag ingenting och då spelade jag också in allt för att inte missa något. Ju mer jag lärde mig, desto bättre blev frågandet. Det enda som betyder något är det sakliga, initierade frågandet.
De flesta av dina informanter är borta nu, men det finns fortfarande några som du känner att du vill söka upp?– Ja, och de är vad jag kallar ungdomar, kring 70-80 år nu, men de har intressanta erfarenheter.
De och du och jag som är 61, har ju varit med i den här brytningstiden mellan gammalt och nytt. Skulle det kunna tänkas vara ett ämne för en bok?– Jag tar upp det i flera av mina böcker, just denna fascinerande generation som genomlevt 1900-talet. De växte upp utan el och telefon. Nu sitter de med sin mobiltelefon på köksbordet. Det är ett hisnande perspektiv.
– Idag förstår man inte det där, man säger "Nu är det så stora förändringar och det är så svårt att hänga med!". Men förändringarna för dem som föddes vid 1900 och fram till 1920, de förändringarna var enorma. Andra världskriget, till exempel, påverkade precis allt och det har man också så svårt att fatta.
– Det är kanske naturligt att bortse från vad de gamla säger, men jag tror att vi har bortsett väldigt mycket från våra mammors situation, viftat bort dem.
Vi får kanske uppmana våra barn att lyssna mer på oss.– Man ska berätta, men barn och unga har annat att göra. Då måste man skriva böcker.