Bertil Andersson, 92 år, Jokkmokk:
Sista veckan jag gick på Samernas folkhögskola 1951 sprang en elev in i lärosalen med andan i halsen. "Bertil Andersson ska omedelbart infinna sig på rektorns rum" sa han. Jag stapplade ut på nervösa ben och undrade vad sjutton jag hade gjort för fel.
Jag stod en stund utanför kontoret och funderade om jag överhuvettaget skulle våga gå in. När jag väl gjorde det tog rektorn emot mig så väl och bad mig slå mig ner. Han frågade vad jag hade tänkt göra efter skolans slut. Jag hade gått handelsskolan i Skövde innan jag kom till Jokkmokk så jag var ekonom och det där hade tydligen rektorn kläm på. Jag hade väl funderat på att söka någon tjänst på kommunhuset i Jokkmokk efter folkhögskolan var slut, men om jag inte skulle få någon fick jag väl bege mig hem till Fjällboberg utanför Vilhelmina i Västerbotten igen. Det ville jag däremot inte, för jag hade ju min Ellen här. Min kärlek som jag träffade första gången på Sjaunjamyren, mitt i hjortronplocket. Det tog ett tag innan jag kunde fånga in henne, men där runt 1951 var vi då ett par.
Efter lite prat hit och dit sa rektorn att jag absolut inte var tvungen lämna Jokkmokk. "Jag vill ha dig som sekreterare åt mig, nu på stående stubbe". Jag blev själaglad över det han sa.
När vi tagit i hand och kommit överens bad han mig gå tillbaka till lektionen, men inte gjorde jag det. Jag var alldeles för varm över hjärtat, så jag sprang raka spåret från kontoret mot kyrkan, hoppade över staketet, sprang över kyrkogården och hela vägen in på hotellet där Ellen jobbade. Men där sa de att hon var ledig den dagen så jag sökte upp henne i gårdshuset utanför hotellet där hon bodde, och blev så glad när jag såg henne. Jag tog henne i famn och sa "Ellen, jag behöver inte fara hem igen. Jag blir kvar här, för jag har fått en tjänst på skolan". Vi var så otroligt glada båda två. För hade jag försvunnit då hade livet inte alls blivit så bra som det blev. Vi fick ett fint liv tillsammans, Ellen Kitok och jag.