När Tor Tuorda vandrar i det överdämda strandområdet i Skalkka bubblar det efter stövelstegen.
– Titta här! Det här trodde jag inte. Att det skulle vara så här tydligt.
Miljökämpen Tor Tuorda vadar med sina svarta stövlar i det strandområde som bildats en bit ut i Skalkka i Lilla Lule älv, mellan Randijaur och Tjåmotis.
Det är en av de sista dagarna i maj. Vindstilla. Värme i luften. Eftersom Vattenfall producerat energi hela vintern är vattennivån låg i det här magasinet, liksom i de flesta andra i Luleälven.
Klafs, klafs. Tuorda styr stegen från vattnet mot den resterande isen och lervällingen vid landkallen, och sedan ut i den blanka spegeln igen. I fonden tornar Ábmeltjåhkkå, nästan 900 meter över havet.
Bakom stövelstegen stiger bubblor mot ytan. De vittnar om vattenkraftens undangömda miljöpåverkan.
Koldioxid och metangas bildas i det organiska material som är begravt under sanden och leran.
* * *
Undangömd? Ja, det anser Christer Nilsson, professor emeritus i ekologi vid Umeå universitet, och en av de svenska forskare som studerat vattenkraftens miljöpåverkan mest.
– Det finns inte mycket fastlagd kunskap kring detta i Sverige. Ingen har räknat på hur stor klimatpåverkan egentligen är. Det är punktinsatser här och där, ofta gjorda av konsulter på uppdrag av kraftbolagen. Men ingen riktigt seriös forskning. Det är som att det hela tiden finns ett motstånd, säger han.
Forskaren Christer Nilsson vid Umeå universitet anser att det saknas oberoende forskning kring hur stora utsläppen av växthusgaser från magasinen i Sverige egentligen är.
Samtidigt larmas det om att Sverige står inför en energikris. Överskottet i norra Sverige är redan övertecknat av de stora etableringar kring gruvindustrin och ståltillverkningen som planeras.
Grön el är vad som gäller. Utbyggnad av vindkraft och solenergi förs fram i debatten. Ytterligare exploatering av vattenkraften är det tyst om. Christer Nilsson är skeptisk till miljönyttan med att bygga ut vattenkraften ytterligare.
Suorvadammen är ett av Vattenfalls magasin. På senvåren är vattnet lågt och stora områden torrlagda.
– Det finns forskningsrapporter som pekar mot att det i vissa fall vore miljövänligare att elda kol för att få ut samma energi som från vattenkraft. Detta gäller främst i tropiska miljöer. Men vi ska ha klart för oss att den vattenkraft som inte är utbyggd ännu i Sverige är den som är svårast att göra. Planen för att bygga ut Kalixälven exempelvis innebär att man ska dämma över enorma markområden.
* * *
Vad är det då som bubblar i Skalkka? Svaret är att det är koldioxid och metangas, två av växthusgaserna. Metangas har 30 gånger kraftigare påverkan på miljön än koldioxid.
Bubblorna efter stövelstegen är växthusgaser som frigörs.
Gaserna bildas när kol frigörs ur det organiska material som begravdes när magasinet skapades i den ursprungliga sjön. Exempelvis torv och tjärfyllda stubbar och rötter.
Problemet uppmärksammades vetenskapligt för första gången när kanadensiska forskare 1993 publicerade artikeln "Are hydroelectric reservoirs significant sources of greenhousegases?"
Forskarna beräknade att nya dammar i genomsnitt avger mellan 430 och 690 gram koldioxid per kvadratmeter vattenyta under de första 50 åren. Men även efter att den huvudsakliga nedbrytningen är avslutad avger magasinen mer växthusgaser än de marker som de ersatt.
Lågvatten i Skalkka. Stora strandområden ligger öppna på senvåren, efter att Vattenfall kört hårt i kraftstationerna och producerat elström hela vintern.
Forskarna jämförde även nettoutsläppen per kilowattimme (kWh) producerad el vid två vattenkraftverk. Utsläppen från det kraftverk med lägst elproduktion uppskattades motsvara 300 till 500 g koldioxid per kWh el, vilket är jämförbart med ett kolkraftverk.
På många håll i Kanada, Sydamerika och Afrika har man dämt över ohuggna regnskogsområden och torvmarker. Världens kraftverksdammar orsakar utsläpp på en miljard ton växthusgaser per år, rapporterade brittiska The Guardian 2016.
I Sverige är dock utsläppen på lägre nivåer, eftersom man ofta utgått från befintliga sjöar och mager, höglänt terräng. Färsk, oberoende forskning saknas dock, i synnerhet kring metangasen.
Ett hål i isen i strandområdet på Skalkka, skapat av de gaser som bubblar upp ur bottensedimenten.
Enligt Naturskyddsföreningens sammanställning "En ulv i fårakläder – vattenkraft och växthusgaser" från 2006 beräknas koldioxidutsläppen i svenska dammar i dag vara mellan 1–4 g per kWh. Dock är arealerna många gånger stora och elproduktionen hög, vilket innebär att utsläppen totalt sett blir stora.
– Träd har lika stor biomassa under jord som ovan jord. I Sverige försvarar man sig ofta med att man huggit skogen, men halva trädet är faktiskt kvar. Vidare ska man tänka på att om man inte dämt hade marken varit produktiv och bildat en kolsänka, där koldioxid i stället binds av organiskt material, säger Christer Nilsson.
* * *
Magasinet Tjaktjajávrre är skapat av fem mindre sjöar, bäckar, sel och våtmarker.
Skalkka fylls huvudsakligen från Kvikkjokk, där Gamájåhkå och Darreädno mynnar i Sákkát, samt från Blackälven, som i Tjåmotis rinner in med sitt vatten, vars ursprung är Ráhpaädno och Sijddoädno.
Innan vattnet når Blackälven har det samlats i magasinet Tjaktjajávrre, där kraftstationen och dammen Seitevare anlades mellan åren 1962 och 1967.
De torrlagda strandområdena ligger fortfarande under is på Tjaktjajávrre, nära Tjåmotis, när vi tillsammans med miljökämpen Tor Tuorda besöker området i slutet av maj.
Även i Tjaktjajávrre friläggs enorma strandarealer på senvåren. Det skiljer 30 meter mellan högsta och lägsta nivå. Vi är dock lite för tidigt i farten. Isen ligger fortfarande kvar.
Tor Tuorda blickar ut över magasinet, som både dränkt och delvis torrlagt den plats som samerna kallar för Heliga fallet, och som bland annat fungerade som offerplats. Här fanns också det samiska hemmanet Snavva. Området bestod ursprungligen av ett vattensystem med myrar, bäckar, sel och fem sjöar; Rittak, Gávvas, Geddek, Sjnjierák och Tjaktjajávrre.
"Att kalla något sådant här för grönt är ett hån", säger miljökämpen Tor Tuorda, här vid Seitevaredammen som torrlagt en sträcka av Heliga fallet.
– Inget av det här tog man hänsyn till. Man högg grov tallurskog och dämde för att skapa ett effektivt magasin. Hade området funnits kvar hade det varit ett fiskeparadis i dag. Att kalla något sådant här för grönt är ett hån mot naturen, den samiska kulturen och sunt förnuft. Vattenkraften har gett mycket till Sverige men någon måtta på hur den hyllas måste det vara, säger Tuorda.
I Jokkmokk träffar vi renskötaren Bror Länta, 87. Han berättar om hur samebyn Jåhkågasskas förutsättningar förändrades i samma stund som vattnet ströps.
Renskötaren Bror Länta berättar om hur området vid Tjaktjajávrre såg ut innan dammen skapades.
– Det blev stora förluster av renbetesmarker och fiskevatten. Sjön är besvärlig med sena och vanskliga isförhållanden. Renarna tvingas vi ta omvägar med för att komma fram till Kablamassivet, säger Länta.
* * *
Under våren framkom att EU-kommissionen i taxonomiförordningen, alltså EU:s lista för hållbara gröna investeringar, bara anser att en mindre del av svensk vattenkraft kan betecknas som hållbar. Detta påverkar bland annat framtida finansieringsmöjligheter. Den svenska regeringen har krävt förändringar, men ännu finns inget besked.
– Jag håller nog med EU-kommissionen i dess bedömning, säger Christer Nilsson.
Tor Tuorda vandrar i Skalkka, ett av Vattenfalls magasin som avger växthusgaser. Sannolikt inga stora mängder, men någon oberoende forskning kring utsläppen finns inte.