Brottsplats Ruovddeváre

Grova tallar med grenar som vänt och vridit sig i århundraden präglar landskapet. Ett landskap av berghällar där myrar mörknar i purpur eller bleknar i gult nu, i början av september. Ruovddeváre några kilometer söder om Jokkmokk är speciellt. Inte bara för den slående vackra naturen och den mäktiga utsikten. Lika mycket har kulturhistorien satt sina märken i området. Överallt finns lämningar efter människans jakt på järnmalm och fältspat. Nu har länsstyrelsen bestämt sig för att kartera och inventera Ruovddeváre. Uppdraget har gått till Jokkmokksbon Tim Senften, specialist på gruvinventeringar. ? Här pågick alltså brytning 1638. Tänk på att det var 22 år efter att Shakespeare dog och samtidigt som Vivaldi höll på med sina fyra årstider. Vid samma tidpunkt fanns det folk som tog sig hit från kusten, utan vägar genom skogen, och började bryta malm i det här klimatet och med de här förutsättningarna. Det var tuffa män, säger Tim Senften. Fick privilegie till brytning Han har scenariot klart för sig: Bergmästaren Hans Filip Lybecker hade uppdraget att hitta en bättre väg för silvertransporterna från Nasafjäll till kusten. På vägen stannade han till på Jokkmokks marknad. ? Och när han satt där i skenet av stearinljus kom två samer in och visade honom en bit järnmalm. Han tog med sig malmen och det slutade med att drottning Kristina gav borgarna i Luleå privilegier för malmbrytning vid Ruovddeváre. Dokumentationen om denna den första brytningen är dock bristfällig. Orsaken är att slottet Tre kronor brann ner 1694 och där förvarades massor med för svensk historia viktiga dokument. Men sedan det första försöket har det brutits med jämna mellanrum, både på Ruovddeváre och andra håll i Jokkmokks kommun. ? Oscar I tyckte att inlandsbanan skulle dras genom Tarradalen till Sulitelma för att kunna utnyttja de malmfyndigheter som finns här, berättar Tim Senften. Lämningar från 1600-talet På Ruovddeváre finns lämningar från alla gruvbrytarepoker. Än står Tim Senften vid en så kallad skärpning från 1800-talet, än står han vid ett fältspatsbrott från 1940-talet. Och lite längre ner på berget, där det karga har blivit mer skog, finns en av de allra äldsta lämningarna. ? Kan ni gissa vad det här är? Det är ett igenfyllt gruvhål från 1600-talet. Jag har intrycket av att 1600-talsmänniskan var mycket prydlig. Och det visar ju på ett miljötänkande att sedan man är färdig med ett gruvhål, då lägger man igen det. Det ser helt annorlunda ut vid de som är från 1800-talet, säger Tim Senften. Han är en av Sveriges främsta när det gäller gruvinventering och historiken kring gruvnäringen, i synnerhet den i norra Sverige. För hans del började det i slutet på 1980-talet, under en vandring i Sarek. ? När jag kom fram till Alkavare kapell såg jag en massa hål i marken runtomkring. Sedan blev jag helt förälskad i frågor som Varför? Vilka var de? Hur gjorde de det? Varför just här? Sedan dess har jag läst väldigt mycket om det här. Bland annat har Tim Senften ägnat sig mycket åt att granska källmaterialet. Och det visar sig ha förekommit en hel del fiffel genom århundradena. Ett exempel är att en viss Herr Creutz och hans kollegor utgav sig för att på plats ha inspekterat gruvfälten på Silbbatjåhkkå väster om Kvikkjokk. En noggrann redogörelse för hur många famnar och alnar stora gruvhålen var och hur långt det var mellan dem överlämnades till kungen. ? Jag for till Östra skolans fotbollsplan och ritade upp det där ? och kom fram till att det var helt omöjligt. Det gick bara inte. De kan aldrig ha varit där! Kanske lämnade de aldrig ens Stockholm. De bara gav kungen en rapport så att han skulle vara nöjd. Känner vi igen vissa drag i dagens samhälle? Det finns oerhört många avvikelser mellan verkligheten och de historiska dokumenten, säger Tim Senften. Återupprepar samma misstag Det finns också mängder med gruvhål som överhuvudtaget aldrig har dokumenterats. Hål som nybyggare har tagit upp svart, där de har brutit någon kubik och sålt för att få en extra inkomst. Men en sak som Tim Senften slår fast, är att inget Lappländskt gruvprojekt någonsin har varit lönsamt. ? Man har gjort samma misstag om och om igen. Och skälet till att LKAB går med vinst är väl att det helt och hållet är uppbyggt med statliga investeringar. Det är många år som LKAB inte har gått med vinst, men så när efterfrågan är stor och om dollarn går upp, då kan det bli vinst. De multinationella företag som i dag mutar in stora områden här har knappast för avsikt att bryta. Däremot kan de sälja inmutningarna, som är business i sig. Det är i alla fall mina spekulationer. Om jag hittade en guldklimp här ? inte skulle jag börja bryta. Hoppas på utgrävning Tim Senften menar att gruvinventeringen är viktig. Han säger att det handlar om historia och identitet för Jokkmokksborna. Många, tror han, vet inte alls om hur det ser ut och vad som faktiskt har skett på Ruovddeváre och andra håll i kommunen. När inventeringsarbetet och rapportskrivningen är klar är det upp till andra att gå vidare. ? Man kan tänka sig att inrätta någon slags kulturpark här och göra det lättillgängligt, säger han. Men Tim Senften har också en annan dröm kring gruvhistorien i Jokkmokks kommun. Han skulle vilja se en utgrävning av boställena vid gruvfältet på Silbbatjåhkkå. ? Hur roade de sig på kvällarna? Vad hade de för kläder? Anammade de det samiska klädskicket? Fanns det någon kvinna där som lagade maten? Tänka att få svar på såna frågor, säger han.

Brottsplats Ruovddeváre

? Hela berget är en lekplats. Det säger Tim Senften, som har fått i uppdrag av länsstyrelsen att inventera gruvlämningarna på Ruovddeváre, Ruoutevare, utanför Jokkmokk. Berget kryllar av gruvhål från 1600-talet och framåt.