Vi träffar Nils Ola Parffa tillsammans med barnen Ella Ristin och Inga Märta Rimpi på Harrstigen några timmar efter morgonens drama som kunnat slutat riktigt illa.
Nils Ola satt med en kopp kaffe hos en kamrat som berättar att han plötsligt svor till, flög upp från stolen och rusade ut.
"Då såg jag vad han hade sett, att det rök från bilen som stod på tomgång".
– Jag brydde mig inte om skorna, utan sprang ut i strumporna. Det var obehagligt, det gick snabbt och min enda tanke var att få ut hunden, och det gick bra. Han låg precis innanför dörren på golvet och hoppade ut direkt. Då fick elden syre och det slog igång på allvar, berättar Nils Ola som tänkte springa in efter en brandsläckare i kompisens garage men den tanken blev till bara en tanke.
– Det gick så himla fort, jag insåg att det inte skulle vara någon idé att ens försöka. Jag fick med mig Tjappe, det var huvudsaken, det hade varit fruktansvärt att tappa honom. Jag har investerat mycket tid i honom och han är en fin kompis. Nu blev av med en hel del andra saker som plånboken och utrustning som jag behöver när jag sköter renarna. Blir lite besvärligt med körkort och sånt från plånboken men nästan allt går ju att ersätta.
Det Nils Ola dock sörjer mest är det personliga knivbältet som även det blev lågornas rov.
– Jag hade ett par fina knivar, en som Jon Utsi slöjdat, i bältet och de kan jag aldrig få tillbaka, så det känns lite tråkigt.
Räddningstjänsten var snabbt på platsen och kunde släcka, bilen är totalförstörd men en försäkring täcker upp. Döttrarna tittar oroligt men samtidigt lite nyfiket på det utbrända bilvraket och funderar varför bilen började brinna.
– Exploderade bilen?
– Nej, vi vet inte varför det började. Jag märkte ingenting konstigt alls när jag körde hit. Tursamt var det att kompisen inte hunnit skotta garageuppfarten, nu fick jag stanna på gatan. Det hade kunnat sluta än värre. Jag var ganska skärrad, brandpersonalen frågade mig om jag hade några saker i bilen som jag var rädd om eller så. I stunden svarade jag att jag inte hade någonting där. Sedan kom det ju för mig att det var en hel del där som nu brunnit upp. Men så är det. Inte lätt att tänka klart när det blir så här.
– Pappa det var tur att du skyndade dig så fort och att Tjappe förstod att det var farligt och kom ut ur bilen, säger Inga Märta och stryker försiktigt Tjappes huvud.