Hannas hus

nnn Att kliva över tröskeln i ­byggmästare Erik Gustaf ­Kristianssons hus är som att hamna mer än 100 år ­tillbaka i tiden. Kopparkärlen på ­kökshyllorna glänser i kapp med parkettgolvet i salen och ­förmaket.
nnn Några nymodigheter, som skurkäpp, har förstås aldrig ­använts. Och spjällbanden vid kakelugnarna har matchande färg till de tidstypiska möblerna.
nnn Här är allting orört och i samma skick som när Hanna Kristiansson, 101 år gammal, lämnade sitt föräldrahem då hon avled för någon månad sedan.

Jokkmikk2006-04-29 06:00
Agneta Nyberg
I det något undanskymda huset, ­bakom Jokkmokks nya kyrka, andas frid och ro. En helt annan tidsepok har dröjt kvar innanför väggarna som byggts av verkmästaren Erik Gustaf Kristiansson, år 1898. För när den forne värmlänningen kom hit för att leda bygget av Jokkmokks nya kyrka, som blev klar 1888, gifte han sig med fröken Karolina Björkman och satte bo på orten. Inomhus finns allt bevarat, från ­prydnader och möblemang till gamla ritningar. I ­originalskick. Och ovanligt tipptopp med tanke på att det är en mycket gammal dam som bott här senast. Inne i byggmästarens kontorsrum kan man ana en viss pondus. Det är mörka träslag i både rak- och skrivbord liksom i övriga möbler.

Värmande kakelugnar
- Farfar hade en väldig respekt med sig. Pappa berättade att barnen fick sitta här på ­kontorssoffan om de gjort något ofog. Det var ingen som reste på sig innan de fick tillåtelse, säger byggmästarens sondotter Agneta Solbu.
Hon och maken Erik Solbu är hitresta från ­bostaden i Skellefteå, för att gå igenom kvarlämnade dokument samt visa huset för ­intresserade köpare.
E G Kristianssons privata hus är som ett ­museum. De 120 kvadratmetrarna på nedre plan, och lika många en trappa upp, rymmer med takhöjden på 3,05 bland annat ofantligt höga skåp och röda sammetsklädda soffor och fåtöljer.
Golvlisterna är väldigt breda, dörrarna ­utsirade med vackra lister som inramning.
En kamin, en vedspis, en murad öppen spis och fem magnifika kakelugnar som har ­bidragit till värmen, tronar i alla rum. Stiliga spjällband, i färger som matchar möblerna i de olika ­rummen, hänger invid kakelugnarna.
Huset rymmer många rariteter, allt från gamla karamellburkar i plåt, lavoarer och vedlårar till den numera igenbommade torrklosetten vars hink förr tömdes ute på gödselhögen. En dåtida modern toalett så ingen behövde sitta på utedasset och frysa.

Kylskåpets föregångare
I det stora kallskafferiet under snedtaket en trappa upp finns en temperator - föregångaren till kylskåpet. Högst upp på det ådringsmålade skåpet finns ett lock.
- Här fyllde man på med is och sågspån, så att inte isen skulle smälta undan så fort, berättar Agneta Solbu.
Bakom skåpdörren finns några förvaringshyllor. Längst ner sitter avtappningskranen för smältvattnet som ändå kom till sist. Och ­alldeles utanför skafferiet står en äkta Lyx glansmangel på bänken i husets andra kök.
- Här uppe, där min faster och farbror har bott, saknas värmeelement ännu. Vi huserade här när vi hälsade på faster Hanna under sommar­månaderna så hon fick vara lite ifred där nere. Hon hörde allt, det minsta lilla skrap, fast hon knappt hörde något annars, säger ­Agneta Solbu.
Gästsängarna, från tidigt 1900-tal, finns i det gamla flickrummet. På skrivbordet under fönstret står inramade fotografier av systrarna Hanna och Märta.
På hyllan i kontorets vitrinskåp står spott­kopparna. Bruket av dessa har fastnat i Agneta Solbus minne.
- Farfar satt i fåtöljen framför rökbordet och rökte cigarr med skinnförkläde på sig, för att ­inte spilla. Och spottade tobak. Vi barn ­skickades att köpa tuttifrutti-tabletter.
Av allt kvarlämnat material rymmer det höga antika kassaskåpet av trä ändå bara en bråkdel. Gamla tidningsurklipp vittnar om uppståndelsen kring inlandsbanan där bygget avstannat i brist på pengar. Rälsen mellan Harsprånget och Jokkmokk fattades trots att banan var färdigröjd. År 1920 hade folket tröttnat på att vänta. Virket förmultnade.

"Insiktsfull person"
Erik Gustaf Kristiansson var en företagsam man. Förutom att han drev både sågverk, ­smedja och snickeri var han också ordförande i Järnvägskommittén som år 1920 bjöd in ­politiker och press för att påtala vikten av en järnvägsförbindelse. Det lyckades.
Gamla betyg vittnar om en bra byggmästare.
- Överlag står det att farfar arbetat med nit och under nykterhet. Det kanske var vanligt att folk var berusade under arbetet förr, säger ­Agneta Solbu.
"E.G Kristiansson är känd som en i ­byggnader förfaren och insiktsfull person" är ett ned­skrivet utlåtande angående kyrkbygget.
Han anlitades också som verkmästare vid det stora domkyrkobygget i Luleå och har uppfört flertalet byggnader i länet, gamla apoteket och läkarbostaden i Jokkmokk bland annat.
Bland otaliga ritningar finns även privata ­anteckningar. I E G Kristianssons svarta bok ­lyder en text så här:
" Till mig själv på min 70-årsdag
Trots att jag fått knoga ganska hårt, någon ­rikedom jag ej har skördat.
Att av ålder trött jag blivit fäster jag mig ­mindre vid utan tar för givet att det så med ­tiden blir."




Hanna Kristiansson, som tillsammans med tre systrar ärvde huset då ­fadern dog 1950 och ­överlevde alla sina åtta ­syskon, var en parant dam som höll på ­traditionerna.
- Det var eftermiddagskaffe och ­middagar. Faster har knäskurat golven varje torsdag, förutom de sista åren. Skinnkudden hon hade under knäna ligger fortfarande kvar i ­pannrummet.
- Varje vår lossade hon den inre fönster­rutan, som lyftes bort, och putsade alla glasrutor. ­Faster Hanna har aldrig haft ett arbete i hela sitt liv. Hon tog hand om sina föräldrar då de blev gamla och levde sedan på avkastningen från försåld mark och skog. Men vi pratade ­aldrig med faster om pengar. Sådant höll hon för sig själv, berättar Agneta Solbu.
Faster Hanna hade stor integritet. Aldrig ­någonsin har Agneta Solbu, eller de andra syskonbarnen, tilltalat henne med du. För E G Kristianssons barnbarn föll det sig helt naturligt. Hon var helt enkelt faster Hanna.
- Jag vet inte varför hon aldrig gifte sig. Hon sade bara lite underfundigt att hon inte hade saknat beundrare i sin ungdom, säger Agneta Solbu.
De svartvita fotografierna i familje­albumet visar bilder av en mörkhårig, leende och ­välklädd ung dam med spjuveraktig blick.

Hannas sorg
Erik Solbus första möte med Hanna Kristiansson var under 1960-talet.
- Då berättade hon om sin stora sorg, att hon tvingats sälja marken alldeles intill huset till kommunen.
I hennes egna anteckningar står nedskrivet:
"Min syster Gerda är sjuk och ligger för ­döden och jag tvingas skriva på försäljning. Förstår inte hur någon kan vilja förstöra sådan fin miljö."
Numera omges huset inte av några fagra blomsterängar eller betande kor, som förr.
Industriområdet är närmsta granne. ­Plåtbyggnader och skorstenar gränsar till den vinkelbyggda ladugården som också rymmer en mindre bostad där Gustav Lindström, son till en av gårdens tidigare pigor, länge bodde kvar.
- Gustav blev som en hustomte och hjälpte faster Hanna med mycket. Tur att det har växt upp lite träd på gården som under sommaren skymmer den fula utsikten. Förr var trädgården också väldigt fin. Det fanns fyra grönsaksland och runda blomsterkullar och en berså här ute, berättar Agneta Solbu.
Genom solgass och höga fönster från över­våningen kan man ana den forna gårdsglansen.
Här inne står systrarnas svarta järnsängar kvar. Faster Hanna fick fira 101 födelsedagar i detta hus. Snart går en epok ur tiden.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!