Anette var bara 22 år när hon och Johan blev villaägare. Hon hade flyttat till Piteå från Vidsel. Han var killen från Jävrebyn som fortfarande bodde hemma och inte kunde tänka sig att bo någon annanstans än i Jävre.
– Så vi köpte ett hus i svärföräldrarnas villakvarter. Det var ett 70-talshus där de flesta var i samma fas i livet. När barnen var små var det perfekt för dem att ha nära både till kompisar och till farmor och farfar. Det var mycket spring mellan husen, säger Anette.
Barnen växte och det gjorde också Anettes längtan efter ett gammalt hus, Johans dröm ett större garage och bådas dröm om att bo lantligare. När den gamla gården som ligger några kilometer utanför byakärnan blev till salu åkte Johan på den första visningen.
– Jag jobbade och kunde inte följa med men Johan gillade vad han såg och på nästa visning gick vi tillsammans.
Båda var överens: de hade hittat hem! För att våga köpa ett hus som var betydligt dyrare än det familjen bodde i krävdes att 70-talsvillan först skulle bli såld.
– Vi hade tur, det var två spekulanter som ville ha vår villa och ganska snart kunde vi köpa drömhuset.
Efter 18 år i villakvarteret såg Anette och Johan fram emot att leva en annan sorts liv.
– Vi lockades av frihetskänslan, att kunna gå ut i morgonrocken utan att någon såg det, att komma ifrån de ständiga jämförelserna mellan grannarna.
Den gamla 1700-talstimringen var till en början ett furuinferno. Väggpanel, tak, innertrappa, innerdörrar, köksluckor - allt bestod av gulnad furu.
Anette, som vid den här tiden jobbade i en färgaffär, tog sig an operation ommålning och omtapetsering och i dag är hemmet nästan genomgående vitt, vitt, vitt.
– Mina systrar kom på besök med en gul blomma men såg sig omkring och konstaterade att det nog skulle passat bättre med en vit.
Huset har i tidernas begynnelse stått i själva Jävrebyn och fungerade under 1700-talet som gästgiveri. Anette vet inte när timringen flyttades till dess nuvarande plats men att det bedrivits hönseri här i början av 1900-talet känner hon till och höns är något hon själv planerar att införskaffa, om än i något mindre skala.
På gården finns också en större garage- och stallänga där familjens råttjagande katter bor. Sommarvistet på gården fungerar under sommartid som sonens bostad, övrig tid förvandlas utrymmet till Anettes egen målarboda.
– Mitt stora intresse är att renovera och måla om gamla möbler som jag köper på Blocket, säger hon och visar det senaste fyndet som är ett stort, vackert mjölkskåp från 1800-talet.
– När det ställdes på plats kändes köket äntligen komplett. Det SKA finnas ett sådant skåp i gamla kök.
I familjens hem finns nästan ingen nytillverkad inredning, när Anette köper nytt köper hon gammalt. Här och var finns också arvegods från föräldrahemmet. Kristallkronan i
sovrummet köpte Anettes föräldrar när de var nygifta på 40-talet och såväl lavoaren som ett skåp kommer från föräldrarnas bohag.
Till gården hör ett stort skogsområde och under sina promenader har Anette hittat skärvor av en gammal kakelugn som stått i huset. I dag finns bara murstocken kvar, något som Anette sörjer. Kanske ska paret med tiden installera en eldstad i huset - det är en av de saker hon saknar från 70-talshuset.
– En annan grej som var bra i det nyare huset var tillgången till förvaringsutrymmen. Varenda kvadratmeter var välplanerad och det fanns både garderober och städskåp så det räckte. Här har vi fått hitta andra förvaringslösningar.
Frågar man Anette om det finns något annat hon saknar från kvarteslivet är svaret grannarna.
– Vi får inte så många spontanbesök längre.
Men i det stora hela överväger fördelarna med det nya boendet, Anette uppskattar allt ifrån detaljer
som djupa fönsternischer till helhetskänslan med gården.
– Det här huset har en själ, det är nog det jag gillar mest.
Fotnot: Här inredningsbloggar Anette: http://nettanslantliga.blogspot.se/