Allhelgonahelgen har precis passerat. Många av gravljusen som gjorde våra kyrkogårdar runt om i länet så vackra har nu brunnit ut. Vid en liten sten på kyrkogården i Råneå ser man fortfarande hur någon har varit där och visat omtanke. 
Sju år har gått sedan sorgen drabbade familjen Storelv Karlsen i Jämtön. Cicki Storelv Karlsen och maken Öystein Karlsen skulle bli föräldrar för fjärde gången. De gladde sig enormt mycket åt att få bli mamma och pappa ännu en gång. Förväntningarna slutade i sorg. Barnet, en fin liten pojke, dog inne i sin mors mage alldeles i slutfasen av graviditeten. Han döptes till Vidar och han vägde 3,2 kilo och mätte 50 centimeter när hon födde fram honom. 
– Han var ju helt färdig. En färdig liten bebis. Det fanns ingenting på utsidan som visade att han skulle vara sjuk utan han var helt perfekt. Helt perfekt. I allting, säger hon. 
Sorgen höll på att sluka henne. Sista dygnet efter att de hade fått beskedet att deras barn plötsligt hade dött beskriver hon som det i särklass värsta som hon har varit med om. 
– Det var så fruktansvärt så det är svårt att beskriva alla de känslor som fyllde mig då. Vetskapen att gå omkring med ett dött barn i magen och veta att jag måste föda ut det. Jag minns att jag vaknade den natten och var helt hysterisk. Att barnet måste ut. Det var så fruktansvärt att bära på vetskapen att barnet var i mig och att det nu inte levde. Och att jag ändå var tvungen att föda fram det. Jag ville inte föda, jag ville bara ”ta bort det”, säger hon. 
Hon klarade ändå av att föda ut sin döde son. 
– När det väl var igång gick det bättre, säger hon. 
Men det jobbiga fortsatte. 
– Ett av de smärtsammaste ögonblicken var när vi skulle gå från sjukhuset och lämna kvar honom i Sunderbyn. Att kliva upp från sängen, duscha och klä på sig och säga ”hej då”. Sedan åkte vi tillbaka och tittade på honom några gånger när han var på bårhuset i Tallro i Råneå. De på Råneå församling var så himla fina, de sa ”du får ringa närsomhelst, ring mitt i natten om du vill. Vi kommer och låser upp om du känner så”, berättar hon. 
Tillsammans har familjen sedan arbetat sig genom sorgen. 
– Vi har pratat jättemycket. Sedan är det olika som man och kvinna och som föräldrar hur man tacklar det. Öystein som har en egen byggfirma har nog jobbat sig igenom det. Han började att jobba direkt efteråt och han arbetade mycket. Jag själv klarade inte av att gå till arbetet och möta alla, säger hon. 
Själv arbetar hon som förskollärare på Älvens förskola i Råneå. I dag har hon vidareutbildat sig så att hon ska kunna ha en arbetsledande roll inom skolan som till exempel rektor. 
– Jag hade svårt att börja om att arbeta. Däremot var jag fort ut på byn för jag kände att jag inte ville dra på det utan istället möta människorna jag känner och har runt omkring mig, säger hon. 
Det har varit en lång process och de har funnit en styrka i att ha varandra. 
– Vi har pratat om det, vi har läst böcker och vi har gråtit. Gråtit, gråtit och gråtit. Tillsammans. Än i dag trots att det nu har gått rätt många år ser man hur axlarna åker fram när vi kommer till graven. Men de vill dit och de är väldigt noga med att det ska vara fint där, berättar hon. 
Det har gjort att hon aldrig har behövt sörja i tysthet. Att hon aldrig har behövt känna sig som den som kommer och är dyster och som sänker stämningen när minnena och känslorna kommer nära. 
– Det känns jättebra att de inte glömmer honom. Att de heller inte vill glömma honom. Det har varit jätteviktigt för pojkarna att han inte glöms bort, säger hon. 
Än i dag finns lille Vidar med i leken och i vardagen. 
– De brukar säga ”tänk om han hade levt, då hade vi kunnat göra det här”. Så de bär fortfarande på tankar och drömmar, berättar hon. 
Nu har de till sist fått en lillebror. Edvin är i dag tre år och han får mest heta ”lillebror”. En liten kille som är omåttligt älskad, inte minst av sina tre år äldre bröder. 
– Jag ser verkligen kärleken. Att äntligen får de lägga det här som de har längtat efter. Och lägga det på honom. Det är så otroligt skönt. Ingen svartsjuka. Ingen avundsjuka. De tar bara med honom. Det har varit så självklart. Det gör mig varm att se, säger hon. 
Och den kärleken är ömsesidig. 
– Man ser hur han lyser upp när hans bröder kommer in i rummet. Det känns skönt att vi fick avsluta det på så vis. Vi trodde ju inte att vi skulle få någon mer, säger hon. 
I stort sett alla föräldrar går nog någon gång under graviditet igenom faser där man bär på en rädsla att något ska gå galet. Då fanns inte någon grupp här i Luleå med föräldrar som varit med om samma sak att vända sig till. 
- Jag fick ju träffa en kurator men det var ändå något som fattades. Jag hade ju vänner här i byn som hade varit med om samma sak men det var ju tjugo år tidigare så det var ganska långt bort för dem. Men de visste ändå vad vi gick igenom så det var skönt att ändå ha någon att prata med, säger hon. 
Vidars minne vårdas fortfarande av hans föräldrar och syskon. Inte bara på allhelgona. 
– Många gånger är det våra äldre pojkar som vill till graven. Det har varit viktigt för dem att det är fint där. Det värmer att se, säger hon. 
Cicki Storelv Karlsen blir tyst en stund. 
– Vidar är med mig varje dag. Året runt. Så kommer det alltid att vara.