Under hela sitt liv har Jämtötjejen Lina Streeper (tidigare Glad) älskat hundar. Som barn i Jämtön hälsade hon på hos bybor som ägde hund. Mycket tidigt drömde hon också om att stå bakom ett hundspann och känna samhörigheten med de djur som betydde och betyder så mycket för henne.
I dag är 34-åringen en av Nordamerikas mest framgångsrika draghundsförare.
– Ja, det har varit lite av en resa, säger Lina Streeper och ler.
Under sommaren har hon varit hemma i Jämtön tillsammans med barnen Clara och Alva som är sju respektive fem år gamla. Och sommaren har varit ljuvligt varm och skön.
– Sommaren här hemma är speciell för mig. När vi får det här vädret är det ju helt ljuvligt, säger hon.
Maken Bud Streeper är hemma och tar hand om gården hemma i Fort Nelson, British Colombia i Kanada. Däremot har svärmor Deb Streeper följt med hem till Lina Glads mamma Maria Glad.
– De två känner varandra så bra, säger Lina.
De senaste åren har Maria Glad som fortfarande bor i Jämtön varit över och hjälp sin dotter under hela tävlingsperioden som startar i november och slutar i april.
– Är jag sjuk är hon med dem då och hinner jag inte hem från en träningsrunda så skjutsar hon på hockeyträning. Hon är ju som en tredje förälder för tjejerna. När hon kommer vet hon precis. Hon sorterar besticklådan, viker tvätt, handlar och lagar mat. Och. Inte minst, finns där som mormor med allt vad det innebär. Det är jätteskönt och det skulle inte funka så bra om vi inte hade henne. Jag skulle inte kunna vara med på samma sätt ute på gården. För det är ju mycket. Vi har 150 hundar som ska matas och tränas, säger Lina Streeper.
I år blev hon och maken Bud Streeper etta respektive tvåa i draghundstävlingen Open North American Championship i Fairbanks. Och det har aldrig hänt tidigare att en kennel tar de två första platserna i den prestigefulla tävlingen.
– Och jag slog alla rätt ordentligt tidsmässigt under den sista dagen. För mig är det jättestort. Sista dagen är jättetuff. Jag gick in som sexa och körde upp oss till en andraplats, säger hon.
I fjol gjorde legendaren Roxy Wright comeback i tävlingen efter många års uppehåll och hon vann både ”Rondy” och ”North American”. Dottern till Gareth Wright, som räknas som en av pionjärerna inom draghundssporten, tävlade med stor framgång i början av 90-talet och hon har också varit en förebild för Lina Streeper.
– Hon är så härlig och det är så fränt att hon kom tillbaka och visade att hon kan det där. Året innan hon vann så segrade Buddy medan hon blev tvåa och jag trea, berättar Lina.
Roxy Wright var bland annat känd för att ha en fin hundhållning och en nära relation till hundarna. I samma anda arbetar också Streepers.
– När vi åker ut på tävlingar efter nyår så gör vi det med 48 hundar i bilen. Efter en och en halv timme stannar vi och rastar våra hundar. Och då släpper vi lös dem på parkeringen. Det är inga som helst problem för det är så vi tränar dem från att de är valpar.
Många undrar ”vet de vad de heter”. Men det är väl självklart att de vet vad de heter. Det är som ett klassrum med barn eller ett fotbollslag. När man säger något i spannet så vet den hunden, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Vi driver inte på hundarna. Det är tillåtet där borta och det förekommer men vi gör inte det. Utan våra hundar springer för att de vill springa.
Just det är viktigt för Lina Streeper.
– Vi vill ha trygga och glada hundar. En hund ska springa på glädje och lust. Inte på rädsla. Jag tycker också vi har fått visa att det är ett framgångskoncept, säger hon.
Wyoming stage stop är Nordamerikas tredje största draghundstävling. Där tävlar man i dagsetapper under åtta dagar där sträckorna varierar mellan 56 kilometer till 93 kilometer. Det är en tävling som hon rankar lika högt som de två klassiska sprintloppen Fur Rendezvous och Open North American Championship som årligen avgörs i Anchorage och Fairbanks i Alaska.
- De senaste tio åren har tävlingen i Anchorage ställts in fler gånger än den har körts. Det är rätt kostsamt för oss att åka dit så vi har istället mer eller mindre blivit tvungna att lägga fokus på andra tävlingar, säger hon.
Det har fallit väl ut.
I år vann Lina Streeper hela Wyoming stage stop samtidigt som kennels andraspann körde in på andra plats.
– Jamen det var ju hur häftigt som helst. Jätteskoj, säger hon.
Sedan fortsatte de till Manitoba för att tävla i The Pas där man under tre dagar kör 56 kilometer långa dagsetapper.
– Det är världsmästerskapsstatus på den tävlingen också eftersom den samlar de bästa spannen. Det är också en klassisk tävling som har funnits väldigt länge, berättar hon.
Hon vann ett heat i den tävlingen 2011 och då var det första gången i historien som en kvinnlig förare vann en dagsetapp i den klassikern.
– Det är jag jättestolt över. Det är inte var dag man får vara med och skriva historia, säger hon.
Hon väntar fortfarande på att vinna totalsegern men i år var det nära när hon körde in som tvåa. Samtidigt blev hennes make Bud Streeper fyra med sitt spann.
– För mig var det också ganska stort, att få bli totaltvåa och att också få slå min man. Alla tycker att ”ni tävlar ju tillsammans”. Och visst, det gör vi ju. Men när vi står i starten och de säger ”go” så känns det ju bra om jag är först när dagen är slut, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Där hade vi två ganska likvärdiga spann men nu var det ganska varmt och jag väger väl kanske bara hälften av vad han väger så det blir ju lite lättare för mina hundar därför, säger hon.
Tolv år har gått sedan hon lämnade Jämtön för ett nytt liv. Före det hade hon gått tre år på skola i Kiruna och hon arbetade också med hundar hos Kirunaprofilen Ulf Blomqvist. Hon drömde om att åka till Alaska – men han avrådde.
– Han sa med bestämdhet ”du vill i n t e dit, du vill till Kanada”. Han rekommenderade också Streepers för han sa ”det finns ingen som kommer att behandla dig bättre”, berättar hon.
Tre år innan hon åkte över hade hon varit på en föreläsning som Bud Streeper hållit på slädhundsseminariet i Kiruna.
– Jag såg ju Buddy där och finns det något som heter kärlek vid första ögonkastet så var det väl det. Men jag var ju realistisk ändå och tänkte ”han bor ju i Kanada och jag kommer ju aldrig att träffa honom mer”, berättar hon.
Hon lade det åt sidan men sedan cirka två och ett halvt år senare såg hon att de sökte hundskötare till kenneln där. Då 2006 tog hon kontakt och i augusti samma år åkte hon över för att arbeta där under en vintersäsong.
Känslorna för Buddy Streeper hade konserverats men aldrig dött. Det slog gnistor om de två när de två väl träffades.
Och i dag är de gifta med två döttrar och 150 draghundar.
– Jag blev så gott mottagen. Det kändes som om jag hade kommit till himmelriket och jag kände ”härifrån vill jag inte fara”. Och det är fortfarande så. Det är svårt att förklara hur rätt det känns. Att få hålla på med det man älskar mest av allt och göra det med likasinnade.
Och att träffa en man som verkligen brinner för det lika mycket. Det är svårt att förklara. Det är underbart, säger hon.
När sommaren går mot sitt slut återvänder hon till Fort Nelson med sina döttrar.
– Jag älskar Jämtön och livet här hemma. Men jag kan ändå inte få ett bättre liv än det jag har i dag. Det är en dröm. Jag älskar det verkligen. På alla sätt, säger hon.