Seth Holmvall stannar till på farstutrappan. Han spetsar öronen och lyssnar. Kort därefter nickar han när han hör det välbekanta ljudet från skogen.
– Jodå, de är här, säger han kort.
Han och hustrun Elvy vandrar över gräsmattan förbi några sagolikt vackra blåklockor och ett litet härbre som doftar gott från tjära. På baksidan av uthuset en bit in i skogen under de stora mäktiga furorna trivs ormbunke och nässla. Där stannar de till och börjar spana. Rätt snart visar Seth med handen. Cirka tio meter upp i en av tallarna sitter två slaguggleungar.
– I april hörde jag ugglorna för första gången. Men då visste jag inte att det var ugglor utan jag tyckte att jag hörde en hund som inte riktigt lät som en hund, berättar Elvy Holmvall.
Hennes man kunde identifiera ljudet och våren och sommaren har bjudit på många högtidsstunder tillsammans med de nya grannarna.
– De har häckat i ett träd mellan oss och grannen. Lite ovanligt att de väljer ett träd så nära bebyggelse men de hittade väl ett lämpligt och ledigt skatbo just där, säger han.
Trots ugglornas storlek upptäckte de inte boplatsen förrän ungarna hade kläckts. Det var först när Seth gick på ett stort äggskal under trädet som han blev varse om att en större fågel hade bo där.
– Äggen är stora och nästan vita. Alla fåglar försöker att dölja sina bon genom att bära bort äggskalen när ungarna väl är kläckta. Men de här hade tydligen tappat ett ganska stort skal under tallen och då förstod jag att där var boet, säger hon.
Sedan har de kunnat sitta på bron och se hur föräldrarna har kommit till boet med nyfångad sork.
– Stundvis har de levererat sork nästan varje timme, säger han.
– Under den tiden satte den sig i ett träd intill och hoade, som om de talade om för ungarna att nu kommer jag med mat, säger hon.
Elvy Holmvall tycker precis som maken att det är både fascinerande och spännande att ha så stora ugglor så nära. De har läst på en del och har nu också lärt sig att skilja mellan de olika lätena.
– Mamman hade ett väldigt speciellt läte i början. Som ett ugglehoande som avslutades med ett skall, säger Elvy.
– De har förändrat lätet under häckningens gång. Det här parningslätet som de har tidigt på säsongen har bytts ut mot ett ljud som är hest. Inte ett väsande och inte ett kraxande men ett alldeles eget ljud. Det ljudet påminner om ungarnas läte. Jag har tolkat det som att de talar barnspråk, säger Seth lite skämtsamt.
Ungarna som nu sitter på samma gren högt upp i tallen cirka 60 meter bort kikar lite avmätt på vad som sker. En förstoring av de första bilderna på kamerans display visar två duniga och till synes rätt sömniga varelser.
– Jamen visst är de fina. Som mjukisdjur. Nu sitter de där och väntar på att mamman eller pappan ska komma med mat, säger Elvy och ler.
Huset där det äkta paret bor fick tjäna som sommarställe från 1969 och 2004 flyttade de dit permanent. Att de har ugglor så nära inpå sig är någonting nytt.
– Vi är ju jätteglada att vi får uppleva det här, säger hon.
– Och alla som kommer hit vill ju ta del av det märkvärdiga. För jag tycker faktiskt att det är märkvärdigt att en sådan fågel bosätter sig så nära bebyggelse. Vi har haft mycket sork och jag misstänker att det är sorktillgången som styr det här, säger han.
Ugglorna har också engagerat både barn och barnbarn.
– Våra nya grannar uppskattas av hela familjen. Vi har ju kunnat fotografera och dela med oss av bilderna. Ett av barnbarnen har också gjort en holk som vi har satt upp. Med förhoppning att de ska återvända och bygga bo i den här skogen också nästa år, säger Seth.