Stigarna i skogen, stranden och bryggan. Den lilla scenen. När jag var ung cyklade jag ut dit från Bergviken där vi bodde. Det var sjuttiotal och jag ser också den åttakantiga paviljongen i trä framför mig. Men dess storhetstid var redan då för länge sedan över, den stod övergiven och vandaliserad för att sedan slutligen rivas.

Kanske var det just i den som min blivande pappa träffade min blivande mamma. Där det ofta dansades långt in i de ljusa sommarnätterna som aldrig vill ta slut.

”Ho er vakker som i gläänt” tänkte han kanske på sin dialekt från Antnäs, nederlulebondskan. Vacker som en bild. Jag tror de gick ner till älven efter dansen, genom kvällens tunga dofter och under trädens tysta bevittnande. De gamla grova tallarna som jag själv legat under och tittat upp mot den vida himlen. Ner till bryggan för att lyssna till nattens ljud och se älvens mörka vatten sakta passera. Kanske tittade de ut mot Karlsvik på andra sidan älven och kysstes i solnedgången.

Artikelbild

Inga var från Luleå och förstod inte bondskan, men det gjorde ingenting. Nog kunde pappa ”pråta better”, tala riksmålet. Det hade alla lärt sig i skolan, för ”bånnmaale” ansågs av staten vara ett fult och slarvigt språk. Något som skulle motarbetas. Dessutom behövde man kunna rikssvenskan för att kunna tala med provinsialläkaren, veterinären eller predikanten när de kom till byn.

Men i den stunden Göran och Inga satt på bryggan på Gültzauudden kändes Antnäs långt borta. Vaccin mot lungsoten hade tagits fram, och världskriget var över. Europa låg i ruiner. Göran hade fått arbete som bagare på Konsumbageriet, en fästmö och till det svenska folkhemsbygget lades nu sten för sten i form av höjda folkpensioner, barnbidrag och fler semesterveckor.

Den fruktade lungsoten, ”bröstsjiokan”, hade sparat både min pappa och hans bror Göte samt deras mamma Beda. Kanske hade de också varit smittade men nu fått en livslång immunitet. ”He er i åobarmhärtit fremmand” sa man i byn när lungsoten hade kommit till ens hus. Deras far och deras äldsta bror, Karl August och Sigurd, var båda döda. Liksom många andra bybor.

År 1732 besökte Carl von Linné denna trakt på sin berömda lapplandsresa. Inte Gültzauudden vad jag vet, men han reste efter norrlandskusten, passerade säkerligen Antnäs och drack brunn i Gammelstad. Där låg det dåtida Luleå, inte större än en bondhåla. I sin dagbok skrev han: ”Är sommaren kortare här än alla andra städes i världen, så tillstår jag ock, att han är angenämare. Aldrig i mina dagar har jag levt friskare än nu”. Så njut av sommaren och Gültzauudden. Den är unik.