Den tidiga utvecklingen av religionen är en spännande läsning av filosofiska korsbefruktningar, genomgripande diskussioner och en intellektuell nivå som inte stod att finna någonstans i det samtida Europa, vi talar ju om tidig medeltid.
”Visdomens hus” heter boken som mest av allt är en stor grundkurs om den religion vars verkningar i realtid upptar hela västvärldens intresse, antingen som fördom eller som förvirring. Boken färdas från tiden innan både det kristna och det muslimska, till de gyllene åren fram till den förödande mongolstormen och ända fram till vår egen tid.
Allt detta ömsesidiga, alla lån i tänkande och handlande. Den grekiska filosofins nyplatoniker gav färg åt både kristet och muslimskt. Själve Mohammed tar delar av Bibelns innehåll med sig in i den nya läran, den han anser överlägsen, men inte främmande för varken judiskt eller kristet.
Eller den sjudande intellektuella och kulturella aktiviteten i stadsmiljöer som känns fullt moderna, Damaskus, Bagdad, Alexandria. Där handlar sagoberättelserna inte om mörka skogar och hemska ödemarker utan om handelsmäns långfärder och marknader. I Kairo verkade al-Haytham med sin forskning kring ljus, astronomi och seende. På 1000-talet skrev han sin bok om optik, Kitab al-Manathir. Guldålder, på 1000-talet!
Det är det enkla, det redan kända, det klassiska arvets överlevnad och vidareutveckling i intellektuella centra som Bagdad eller Kairo, bland filosofer, vetenskapare och rättslärda.
Här finns både mystiker och fritänkare. Orden flyger fritt hos sådana som Sadi och Hafez, betydligt mindre fritt hos sådan som Ibn Taymiyya och Ibn Qayyim vilka på 1300-talet stod för en av dessa pendelrörelser ner mot inskränkthetens välde, dogmen, den rena läran. Bort med empirisk nyfikenhet, bort med rationalism, in med missuppfattningen om att en tro någonsin kan hållas enfaldig och ren. Deras tänkande lär ha betydelse för dagens terroristiska kalifatdrömmare.
Kan islam bidra till en demokratisk, pluralistisk och öppen utveckling som kontrast till det våldsamma sönderfall som idag kännetecknar de forna högkulturerna i det vi kallar Mellanöstern? Kommer en upplysningstid, en möjlig sekularisering? Historisk anknytning behöver inte saknas, vad som fattas är kanske samhälleliga bärare av förnuft och rätt?
Ambjörnsson och Fazlashemi verkar försiktigt hoppfulla. Den idiotiska formen av islam har saudierna i ryggen, den förnuftiga delen kanske får spelrum först när petroleumtiden går mot sitt slut.
Vilket faktiskt inte verkar ligga särskilt långt bort.