Det luktar oväntat mycket svett nere i korridorerna vid omklädningsrummen. Ett hav av småkillar på hockeyläger väller fram i korridoren, när en enorm gestalt plötsligt tornar upp sig och plöjer sin väg fram till isen. Tor Törnqvist är 187 centimeter lång och den enorma munderingen döljer att hans tonårskropp inte tagit sig över 75 kilo ännu.
– Några kilo muskler till behöver jag, säger han med ett ödmjukt skratt.
Redan förra året hade talangscouterna från USA ögonen på Överkalixkillen Tor Törnqvist, som spelar i Kalix. Men då kände han sig inte flygfärdig.
– Jag behövde mogna lite som person och spelare, men i år kändes det bra så jag skrev på.
Det är med skräckblandad tjusning han tänker på det flygplan som lyfter 27 augusti.
– Det känns väldigt bra, men lite pirrigt i magen är det och resfebern börjar trilla fram, erkänner han.
När Tor Törnqvist var tolv år började han spela lite hockey med lillebrorsan, Erik Törnqvist, som börjat lira. Först som utespelare, men efter ett tag drog han sig mot målet och nu är det hans femte säsong i mål.
– Jag började som landhockeymålvakt, höll på mycket på gatan och girade omkring. När jag sedan provade en träning på is, var jag fast.
Många av hans kompisar började redan som fyraåringar, berättar han, så han har varit lite efter rutinmässigt.
– Jag har fått träna mycket hårdare, några extra pass om dagen, men det har gått bra.
Efter högstadiet hoppade Tor Törnqvist av skolan och började jobba på sin pappas däckfirma, och han har alltid känt ett stöd från familjen i sitt hockeyintresse.
– Pappa och mamma har ställt upp och kört 15 mil om dagen plus långa bortaresor. Och köpt mycket utrustning.
I Överkalix hann han bara spela två matcher innan han gick över för att träna med Kalix, där möjligheterna var större. Det var också här han blev upptäckt.
Varför tror du de valt dig till USA?
– Oj, det är svårt att svara på. Jag är nog en rätt aggressiv målvakt som går långt ut från kassen och täcker av vinklarna. Men jag försöker träna så att jag blir bra på allt.
Under intervjun närmar sig ett gäng småkillar försiktigt, innan de slutligen samlar mod och ber om autograf. Fram till denna dag hade han skrivit fyra stycken.
– I USA kommer allting filmas och det blir ganska mycket intervjuer på engelska, så det blir en utmaning. Men det kommer väl gå bättre med tiden.
Hur tuff måste man vara för att våga åka till USA?
– Nej, jag är rätt mesig av mig, men jag har fått kontakt med några lagkamrater därborta som skrivit att de vill visa mig runt, så jag känner mig redan som hemma.
Än så länge verkar han bli enda svensk i Butte Cobra, ett lag för killar mellan 16 och 20 år. Alla är från USA och Kanada förutom en kille från Skottland. Tor Törnqvist kommer att bo med en värdfamilj som fixar mat och tvätt, och med tanke på att han äter en stor köttbit och potatis till frukost och sedan äter sju gånger till per dag, undrar jag vem som står för notan.
– Det kan jag tyvärr inte diskutera, men mat på bordet kommer jag att få, säger han hemlighetsfullt.
Vad säger familjen nu då?
– De är väldigt stolta och tycker det är kul att jag får följa min dröm. Det är ett väldigt stort framsteg om man ska bli någonting, det är ju många som har ögonen på en där borta.