Men AIF:s historia är så mycket mera än det där avancemanget. Under -50 och 60-talet var kampen mellan stadens två stora lag enormt het. Kampen stod mellan AIF som var arbetarnas lag och deras antagonister IFK som var tjänstemännens lag.
Det var då som varje derby mellan lagen förgicks av massor av heta diskussioner på arbetsplatserna runt om i Kiruna. Givetvis fortsatte diskussionerna heta efter att matchen var spelad.
Det var en slags hatkärlek mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna som gav orten nerv när det kom till ishockey.
– Ja ojoj vilket drag det var kring hockeyn. Jag flyttade själv till Kiruna 1963 och blev AIF:are direkt, eller jag var nog det redan innan jag flyttade. När jag såg AIF första gången vann man mot Boden med 19–0 och då var det inte svårt att börja gilla laget, säger Conny Ceder, legendarisk hejarklacksledare.
Nu är föreningens hockey återuppväckt efter 27 år i träda och meningen är att man ska husera i Sveriges första inomhusarena (Matojärvi) för ishockey, men historien är betydligt längre än så.
Efter några tunga säsonger på 1960-talet där sviktande ekonomi stundtals var nära att sänka föreningen hittade man ett framgångsrecept 1969. Det stavades lokal förankring, men säg den sol som inte har sina fläckar. Lagets största stjärna, Börje Salming, meddelade att han skulle lämna klubben för Brynäs IF i allsvenskan.
Givetvis bidrog spelartappet av bland annat Salming att 1970-71 blev väldigt tuff och det var ytterst nära att Kiruna AIF ramlade ur division 2 som då var seriesystemets näst högsta serie.
Samtidigt som det var AIF:s kanske tyngsta säsong i föreningens historia så blev det också startskottet för det som skulle bli något riktigt stort.
Säsongen 1971-72 kom laget tvåa i division 2 efter Skellefteå AIK och laget vann DM för såväl seniorer som juniorer vilket pekade mot att AIF skulle kunna bli än bättre kommande säsong.
1972 gjorde Kiruna AIF precis som många gånger tidigare fyllde luckor i truppen med egna produkter och ett par spelare från Tuollavaara. Trots den ekonomiskt försiktiga satsningen vann laget divsion 2 och därmed var laget klart för kvalserien till allsvenskan som då var landets högsta serie.
Efter de sju inledande matcherna i kvalserien där AIF:arna med Conny Ceder i spetsen kastats mellan hopp och förtvivlan så återstod endast en enda match och alla i Kiruna visste vad som krävdes och det var seger.
Motståndare var Modo som redan innan denna sista match var klar för avancemang.
Frågan är om hockeyn någonsin varit hetare i gruvsamhället och det visade sig på matchdagen. Köerna till biljettluckorna på Matojärvi ringlade sig långa och frågan är om inte publiksiffran var en bit över de 4 100 som blev den officiella publiksiffran.
Hur som helst blev den sista matchen i kvalserien en enda lång Eriksgata för Kiruna AIF och när hesa Fredrik tjöt i den iskalla hockeyladan visste glädjen inga gränser för slutresultatet 7–1 innebar att det ofattbara hade inträffat. Kiruna AIF hade gjort det näst intill omöjliga möjligt. Laget hade med i stort sett bara egna produkter tagit sig till Sveriges högsta serie och man gjorde det trots att man år efter år hade åderlåtits på sina bästa spelare.
Jag skulle hålla den säsongen som det största i föreningens historia. Visst att spela i högsta serien var stort, men jag tycker inte att det petar ned avancemanget till andra plats.
– Jag minns den matchen och det var något helt fantastiskt. Stämningen i "Ladan" var magisk och 7–1 mot Modo hade väl ingen kunnat drömma om. Den här säsongen är nog den allra bästa i föreningens historia.
Säsongen 1973-74 blev ingen sportslig höjdare. Det skulle visa sig att Kiruna AIF inte på något sätt kunde stå upp mot de andra lagen i serien. Efter 14 matcher i division 1 parkerade AIF på sista plats med endast två inspelade poäng. Därmed tvingades laget spela i Kvalificeringsserien för att rädda sin plats, men det gick inte vägen. Även i den serien blev AIF sist efter att knåpat ihop fyra poäng på 14 matcher och degraderingen var ett faktum.
– Det blev lite för tufft, men det viktiga var att man visade att föreningen hade kraften och vilja att ta sig uppåt, säger Ceder.
Säsongerna som sedan följde var i stort sett en berg och dalbana där Kiruna AIF gång på gång fick ersätta flyktade spelare med egna produkter samt några finländska stjärnor.
Säsongen 1978-79 blev klassisk på ett par olika sätt. Kiruna AIF hade en bra säsong där laget var ett av de mest målfarliga i det svenska seriesystemet. Bland annat så vann man mot Groko med 13–0 och 10–0 mot ärkerivalerna IFK Kiruna. Säsongen satte också punkt för a-lagshockey på Matojärvi. För under tiden som säsongen avslutades där byggdes stadens nya hockeyarena upp under namnet Lombia. Att det enbart var positiva tongångar kring flytten är att ta i. För även om Matojärvi var kraftigt nedgången så fanns där mycket nostalgi och minnen.
Det sista målet på Matojärvi gjordes av Lars-Åke Sörbrand i matchen mot Järved som slutade med AIF-seger 6–2.
Sedan följde några säsonger där AIF år efter år tog sig till play off, men säsongen 84-85 var sviten över.
1985-86 tog en annan era slut då det sista ”riktiga” derbyt mellan IFK och AIF spelades. AIF vann matchen med 3–2 sedan Krister Keisu avgjort matchen med ett skott från halva plan. Målet innebar att AIF klarade kontraktet och att IFK åkte ur serien.
När IFK Kiruna tog sig tillbaka till samma serie som AIF 1987-88 så hade laget bytt namn till Kiruna HC. Under den säsongen så spelade också Kiruna AIF sin sista (eller senaste) match under eget namn då föreningarna slogs ihop efter att serien slutspelats.
Det var många hårda ord på vägen och sammanslagningen har ända sedan den dagen varit en het potatis i hockeyfästet Kiruna.
– Det var väl oundvikligt med de ökande kostnaderna, men jag gillade aldrig att Kiruna AIF skulle försvinna. Jag hade givetvis hellre sett en annan lösning, säger Ceder.
Nu 27 år senare släpps pucken på nytt i ”Matto”, som Matojärvi kallas i folkmun, då ett återuppstått Kiruna AIF möter Haparanda.