Jag har inte haft någon karl som hjälpt mig fram. Jag har varit ensam och det har gått så bra så. Inte har jag hållit på med nå kärlek i livet. Det är min mamma, pappa och bror Nisse som lärt mig att vara människa. Nisse och jag har stått varandra nära hela livet. När vi var små lekte vi jämt tillsammans. Kom vi till platser där inga andra familjer var hade vi alltid varandra. Han var fem år yngre men alltid ett bra sällskap. Mor och far flyttade ju runt med vår kåta så det vara bara för oss att följa med. Sedan började jag skolan och blev borta flera månader i sträck. Det var inte roligt, jag längtade mest hem.
Hem var främst trakten runt Njavve där mitt barndomshem fanns och Porsi var fjällen där vi var mycket. Jag ser så tydligt bergen framför mig och bäcken i mitten. Jag minns vi fiskade mycket, det var jag bra på. Det var en fröjd växa upp på det viset.
Att jag inte fått några egna barn är inget jag sörjer. Jag har varit väldigt närvarande som faster i Nisses barns liv och även jobbat med barn i skolans värld. Så det har alltid funnits barn omkring mig. Jag tänkte att jag hade nog. Till mor och far kunde man alltid komma och när de inte fanns mer blev det jag och Nisse och hans familj. Han dog nu i våras, och jag saknar honom så. Tråkigt är det. Han var ju yngre än mig, huvva så hemskt. Men jag har det ändå bra. Som äldre människa lär man sig värdesätta livet på ett annat sätt.
Jag är ju 102 år nu. Hur det har gått till vet jag inte. Man kan inte styra det själv. Det är bara friskheten inom en och Gud som bestämmer det. Int ids jag tänka på liv och död. Nej nej. Det sker när det sker. Så är det.