GP: ”Vikgren har skrivit en ytterst styv och genomarbetad diktsamling lika mycket för öra som för öga, lika lyrisk som konkret som politisk”.
DN: ”Materialvägensägen är högst sannolikt något av det mest originella som den svenska skönlitteraturen kommer att erbjuda i år”.
”Även orden sprakar och glöder i denna märkliga poesibok på nära 100 sidor”, skriver Kurirens recensent Sven Nyberg.
Men David Vikgren själv vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till omdömena.
– Det är lite kluvet. Man spenderar så lång tid med att skriva och det ju är klart att det är roligt att få bra recensioner – och bra läsningar överhuvudtaget. Men när boken är klar då har jag ingen makt eller kontroll över det längre. Då är den sin egen och för sin egen talan, även om det står mitt namn på den.
Han menar att det är så det ska vara.
– Inget jag har skrivit hittills bygger på att jag som en sorts litterär gestalt träder fram och talar i egen sak.
Han tänker ibland att han fler beröringspunkter med konstnärer än författare, för han mer på boken som ett objekt, ungefär som en konstnär ser på en tavla efter att den är såld.
Ändå har han vant sig vid att stå på scenen och berätta om sina böcker.
– Jag kan väl inte påstå att jag känner mig bekväm med det, men jag har gjort det så pass många gånger att jag vet vad jag vill säga. I bästa fall kan det bli en sorts dialog som leder fram till någonting.
David Vikgren är född 1975, uppvuxen i Övertorneå, och har bott de senaste åren växelvis i Göteborg och Luleå. Just nu bor han i Göteborg.
Boken innehåller uppenbara bilder av gruvsamhällen som exempelvis Malmberget. Det handlar om marknadskrafterna kontra människorna.
– Jag har följt utvecklingen av avvecklingen av Malmberget och hur människor därifrån pratar om sig själva, sina liv och sin situation. Jag tycker att det finns någonting i det som har både en allmänmänsklig och existentiell ton.
Det handlar inte bara om Norrbotten, förklarar han. Det handlar om att lämna sitt hem, att saker och ting förvinner. Det har med minnen att göra och sättet som vi konstruerar samhället på och hur världen blir till och försvinner, såsom livet försvinner. Ändå vill han inte tala om det som en symbol eller metafor.
– Jag är inte intresserad av symboler. Gropen är i högsta grad reell. Det jag intresserar mig för är iscensättningen av reella platser i text. Men gropar finns det ju på andra håll också. Och även i huvudet.