Det svåra beslutet

Låt barnen vara med om ni har möjlighet och låt ert djur få sluta sina dagar med värdighet. Det är några råd från Pia Åström, chefsveterinär på Gammelstads djursjukhus i Luleå. Hon har arbetat som veterinär sedan 1988 och avlivar djur i sitt jobb dagligen. En stor del av alla hushåll har i dag någon form husdjur. Vanligast är fortfarande hund och katt. Att äga ett djur innebär även en skyldighet. Alla djurägare står till slut inför det slutgiltiga beslutet, men det svåra avgörandet att låta sin kamrat somna in är någonting som det pratas väldigt lite om. Rätt till ett värdigt slut Hur vet man när det är dags? Veterinär Pia Åström har en klar uppfattning som går ut på att djuret inte ska plågas. - Jag försöker tänka så här; att hunden ska ha ett drägligt liv. Den har rätt att bli gammal och trött men även rätt att få ett värdigt slut. Till exempel brukshundar som arbetat aktivt med sin förare hela sitt liv och sedan får stanna hemma, då är det inte värdigt att låta den individen leva, speciellt om ägaren har en ny hund som får komma med. ^ - En arbetande hund blir ofta väldigt tight med sin ägare och lider mer av att få stanna hemma än vad en stillsammare sällskapshund kanske gör. Det kan givetvis variera väldigt mycket men jag brukar säga att så länge hunden är glad, att den dricker och äter och att den inte har smärtor så är det ingen fara. - Återigen, det handlar om värdighet. Exempelvis en katt som får en juvertumör kan leva i många år trots tumören. Men om det blir ett stort sår under magen som aldrig läker, så är det inte värdigt att tvinga det djuret att leva med en krage runt halsen. Katter är renliga och vill tvätta såret som inte går att sy ihop på grund av tumören, katten ska inte ha det så och i det fallet ser jag det som värdigast om den får somna in trots att katten i övrigt är pigg. Under Pia Åströms snart 20 år som veterinär har hon sett att synen på själva avlivningen förändrats. Hon förklarar att vi lever närmare våra djur i dag och därför väljer allt fler att kremera sina djur och därmed få hem askan i en urna. Många jägare som tidigare tagit bort sina hundar själva ute i skogen, väljer att komma in till djursjukhuset. Enligt veterinären är det oftast inte några problem att få djurägaren att fatta det slutgiltiga beslutet, de flesta bokar en tid för avlivning och har redan tagit sitt beslut. - Det är inte alla som ser och förstår hur dåligt deras vän mår, att djuret inte blir bättre, då får jag förklara och de får gå hem och fundera. Oftast kommer de tillbaka redan dagen efter och låter djuret sluta sina dagar. Hela familjen närvarande Pia Åström har haft stor nytta av sin erfarenhet inom hundsport där hon tävlat med hund under många år och bland annat deltagit på SM för brukshundar. - Det har hjälpt mig mycket att jag kan "läsa" en hund och det är jätteviktigt eftersom de här patienterna inte kan tala. Jag tycker det är fint att vi har den rätten att avsluta ett liv som i ett slutskede skulle förorsaka lidande. Pia Åström anser att hela familjen kan närvara vid avlivningen, även barnen. - Självklart ska barnen vara med om de vill. Det blir en fin och avdramatiserad händelse och barnen tar det oftast mycket bättre än de vuxna. När barnen är med så slipper de fundera hur avlivningen gick till och får också själva ta farväl. Ett stilla farväl Vid en avlivning går ägarna tillsammans med sitt djur i ett speciellt rum med dörr direkt ut på gården. Väl på plats får djuret först en lugnande spruta och de lämnas själva en stund. När veterinären sedan återvänder är det dags för sömnmedlet, att hunden dör beror på att den får en överdos av ett sömnmedel. Djuret tappar medvetande på samma sätt som när en människa blir sövd inför en operation. Hunden hinner inte känna något obehag utan det går snabbt och är smärtfritt. De flesta väljer kremering En veterinär är med under hela förloppet och kontrollerar att hjärtat slutat slå, sedan får ägarna ta farväl i sin egen takt. Somliga tar med sig djuret hem för egen begravning men de allra flesta väljer att kremera sitt djur. Djursjukhuset i Gammelstad har ett eget krematorium och askan, för de som vill ha den, är klar för avhämtning inom cirka två veckor. Trots att avlivningen kan vara ett självklart val är sorgen i högsta grad individuell. Stor saknad Håkan Isaksson i Luleå tvingades avliva sin första hund, riesentiken Affi, nu under våren. Lever och njurar hade slutat fungera så det fanns inga tveksamheter kring själva beslutet för paret Isaksson. Däremot är saknaden densamma oavsett anledningen. - Så är det med livet, vi hade inga betänkligheter gällande avlivningen. Hon var sjuk och tanken på döden är någonting som jag anser är en naturlig del av livet. - Vi har kremerat henne och vi vet var hon finns, urnan står i bokhyllan i vardagsrummet. Men visst är saknade stor, vi har inga barn själva och Affi skänkte oss stor glädje och det är med glädje jag och min fru minns henne. Blev bara sju är Tror du folk i er bekantskapskrets förstår er sorg? - Nej, det tror jag inte. Jag är inte säker på att folk generellt tänker på hur svårt och tungt det är att förlora sin vän. Hon satt minst en halvtimme i mitt knä varje kväll och puffade in huvudet under min arm, det är alla de små rutinerna jag saknar. - Affi blev sjuk och fick somna in lungt och stilla men den stunden kom alldeles för snabbt, tycker vi. Hon blev bara sju år och vi hade hoppats få ha kvar henne tills hon blev minst nio, tio år. Jag hade bestämt mig för att skaffa hund när jag gick i pension för att förena nytta med nöje, vi tar oss ut och via spårträning och promenader tvingas vi vistas mycket ute - vilket även vi människor mår bra av.

Det svåra beslutet

Att avliva ett husdjur är något som alla djurägare någon gång tvingas gå igenom. För chefsveterinär Pia Åström är det solklart när det är dags, det handlar om att låta djuret leva och dö med värdighet.