– Ja, det är möjligt att det är två gånger men den gången jag minns var i februari 2011 och det var otroligt vackert. Vi åkte till den där byn utanför, vad heter den nu?
Hägnan, Gammelstad?– Ja, Gamlestad var det. Det var fantastiskt fint men också otroligt kallt, vi fick köpa extra vantar där. Nu kommer jag ju i april och kanske blir det ett annat väder.
Ja, du kommer till Norrbottensteatern med din show den 7 och 8 april, vad bjuder du på?– Förhoppningsvis bjuder jag på en hel del skratt. Om jag har några ambitioner måste det vara att folk blir glada och att kanske väcka lite eftertanke. Föreställningen tar avstamp i vad man bör ha uppnått som medelålders kvinna med barn. Jag är 46 år och har ingen aning om var jag står politiskt och är dåligt bevandrad i både omvärldsbevakning och religion, så det är en lång rad tillkortakommanden egentligen. Alla vet och tycker så mycket men jag känner mig inte påläst och tänker ofta ”Herre gud vad alla har sån koll!”. Det tror jag ju naturligtvis inte, men jag erkänner i alla fall att jag inte har det.
– Jag har tagit fram den humoristiska sidan av mig själv och min kärlek till divan. Och så blir det lite sång och lite dans och lite guld.
Det är första gången du står själv på scen med en helt egen show, hur känns det?– Det är väldigt nervöst och förväntansfullt. Jag har aldrig gjort något liknande alls. Är det någon som kommer? Det är det som är spännande att se också. Jag har ju varit med i många andra stora sammanhang men det här är nästan det som är mest nervöst. Att möta publiken på ett mer intimt sätt, det är spännande men också det läskigaste.
Vad tror du kommer att bli publikens största överraskning?– Kanske alla absurda situationer som uppstår under föreställningens gång. I min diviga personlighet driver jag lite med publiken och så blir det en härlig session då vi ska hitta oss själva.
Vad är det märkligaste du upplevt på scenen?– Det var på ett företagsgig på ett väldigt stort företag, på en julfest som var såå blöt. Jag står och pratar och så ser jag en man i 55–60-årsåldern komma krypande som en tiger mot scenen. Och jag tänkte bara ”Det här händer inte!” och sen kom en vakt och tog bort honom. Han upplevde väl att han var lite sexig där, att han skulle leva ut denna sexiga tiger med lite alkohol i kroppen.
Det har gått lite inflation i personliga shower bland svenska komiker, på vilket sätt är du unik?– Så unik är jag inte, däremot är jag inte så personlig. Det är en humorshow, det är ingen självbekännelse.
När jag ser dig på tv verkar du alltid ha ett sånt otroligt självförtroende, har du det?– Ja, det kommer nog till stor del från min uppväxt. Jag har haft oerhört bekräftande föräldrar. Vid middagsbordet var det alltid självkart att jag skulle berätta vad jag gjort under dagen, det var lika viktigt som vad pappa gjort. Sen kommer det också från den långa tid jag var sjukskriven, då blev jag van att bli behandlad som paria i samhället, som att man ska gå där och skämmas. Nej, jag ska aldrig säga att jag är ödmjuk. Jag har väldigt stark självkänsla och självförtroende. Jag ser mig själv som värdefull, oavsett profession.
Vilken är den vanligaste missuppfattningen om dig?– Vissa har sagt ”Du är ju inte alls så där otrevlig och kaxig”, men det var mer i början. Den humorton jag använder mig av är lite von oben och diva, jag spetsar till det för att få en vinkel på humorn. Det är enklare att vara underdog som komiker, att vara lite fel, lite bonnig. Att komma ovanifrån är lite mer känsligt. Men nu har alla fattat att det är en ingång i humorn för mig. Det är så roligt att få domdera med publiken, jag kör gärna med dem. Ofta går mina skämt ut på att jag höjer någon och sen sänker den.