Det är över 60 år sedan Nanna Lasko kom till Arjeplog. Här har hon bott i mer än hälften av sitt liv, men fortfarande klingar hennes vackra skånska väldigt tydligt.

– Ja, det var ju ingen mening med att göra sig till. Sån här är jag, skrattar hon.

Nanna föddes för 100 år sedan i Lund. Under ett besök med familjen på Skansen sprang hon på Sixten Lasko från Arjeplog, och då sa det inte klick. Inte direkt i alla fall.

– Nä, han var väl ingen skönhet, det ska jag ärligt säga, säger hon med glimten i ögat.

– Men han var otroligt snäll. Han visade mig på en karta var Västerfjäll låg, och jag sa: Dit vill jag!

Sagt och gjort. Nanna, som alltid drivits av nyfikenhet, packade väskan och begav sig norrut. Efter en tid fattade de tu tycke för varandra, och Nanna minns tydligt när hon kom till Västerfjäll och Örnvik första gången.

– Det var helt otroligt vackert hur fjällvärlden bredde ut sig. Det tycktes aldrig ta slut. Jag sträckte ut båda armarna och ropade högt "Jag åker aldrig hem härifrån!" Och jag är fortfarande kvar.

Och det hinner hända mycket på hundra år. Sådant undertecknad bara fått läsa om i historieböckerna, sådant har Nanna Lasko upplevt. Hon var nio år när penicillinet uppfanns, tolv när Empire state building invigdes. Hon har hunnit vara med om tre svenska kungar, 26 statsministrar och 17 amerikanska presidenter. Flera stora krig, bland dem Vietnamkriget. Och Berlinmurens både uppförande och fall. Något hon minns väldigt starkt är just åren under andra värdskriget.

– Det var en hemsk och svår tid. Det var tuffa ransoneringar på allt. Folk svalt, och man fick hålla hårt i sina ransoneringskuponger. Många förlorade hoppet om framtiden. Folk grät ofta, minns jag.

När Berlinmuren revs nåddes också Arjeplog av nyheten.

– Det var ett himla ståhej och mycket märkvärdigt. Alla pratade om det.

Idag, när Nanna sitter på servicehuset Tallbacken i Arjeplog, önskar hon att hon hade hunnit med en sak till i livet.

– Jag hade velat studera och skaffa mig en titel. Jag har alltid varit intresserad av hur saker och ting hänger ihop, varför det är som det är, och hur det blev så. Men det där med att studera var få förunnat på den tiden. Det kostade mycket pengar, och det var bara välbärgade som hade råd. Det är något folk tar för givet idag.

Hon känner sig som hundra år, men gläds åt att ha fått ha minnet någorlunda intakt.

– Det är tydligt att jag är gammal när jag överlevt alla mina nära. Just nu är jag ensam kvar av alla som varit någorlunda i min ålder. Det känns ensamt ibland att bli så här gammal, och det är ju en mening med att vi inte ska finnas för evigt.

Nanna Laskos recept på att få leva så länge är tänkvärt:

– Jag har alltid varit nyfiken på min omgivning och velat se och uppleva, det är viktigt. Ingen alkohol. Också viktigt. Och jag har varit anpassningsbar, var jag än hamnat. Utgått från det jag har här och nu. Och sedan har jag aldrig gjort skillnad på folk. Jag har kramat allas händer lika hårt när vi skakat hand, oavsett titlar, börd och status.