Natten mellan fredag och lördagen den femte maj i år hade Anton Olsson sovit över hos en kompis i Kalix. Anton trodde i alla fall då att de var vänner. På förmiddagen gick "vännen" för att hämta en annan kompis, en 19-åring som kommit med bussen från Luleå.
När de kom tillbaka märkte Anton genast att något var fel.
19-åringen slog plötsligt Anton Olsson i ansiktet så att han föll till golvet, enligt domen i tingsrätten. Därefter fick han ett slag i huvudet och en spark i ansiktet. 21-åringen fick själv ont av våldet han utförde och tvingade Anton att kyssa hans hand och fot som ursäkt. När Anton kysste foten fick han ytterligare en spark i ansiktet, samtidigt som gärningsmännen skrattade.
Efter misshandeln i lägenheten förflyttades samtliga till en villa där den sadistiska misshandeln fortsatte nere i källaren. Våldet trappades upp.
Åklagarna sade att Anton Olsson torterades under sadistiska förhållanden i en källare. Det grymma våldet höll på i olika skeenden under drygt nio smärtsamma timmar, enligt tingsrättens bedömning.
Anton Olsson blev knivhuggen i lungan, männen brände honom med en glödande kniv på bland annat armarna, benen, ryggen och halsen. Hans kropp brändes med en gasolbrännare, bland annat brände männen bort hans vänstra bröstvårta medan Anton Olsson satt fastbunden i en pinnstol.
Männen filmade när de skendränkte honom och avslutade proceduren med att urinera honom i ansiktet.
Sedan lämnade de honom vid älven. När han hittades mättes hans kroppstemperatur 33,9 grader.
Kommer du ihåg var du var när du fick beskedet om att din son var misshandlad?
– Polisen kom hit. Det var poliser från krimjouren som knackade på. De frågade om jag visste var Anton är. Jag sade nej. Då svarade poliserna att Anton var på Sunderby sjukhus, han hade blivit misshandlad, bränd och knivstucken. Jag frågade "lever han?", joo, han lever, svarade polisen.
Poliserna tycke att Marianne Olsson skulle bege sig till Sunderby sjukhus, men att hon inte skulle åka dit ensam.
Marianne Olsson visade poliserna en konversation som sonen haft på hennes surfplatta.
– Där fanns ett namn som polisen nappade direkt på.
Hon åkte till Sunderby sjukhus – ensam.
I efterhand fick Marianne Olsson veta att sonen hade livshotande skador när han inkom till sjukhuset. Det var knivhugget i lungan men också hans kroppstemperatur som var av livshotande karaktär.
Vad mötte dig på sjukhuset?
– Anton satt och åt när jag kom in i salen, han såg tärd och eländig ut. Han hade svårt att röra sig. Han hade ont i sin högra hand och kunde inte använda den eftersom gärningsmännen bröt av ett finger med en tång.
– Han var bränd överallt. När jag fick se att ena bröstvårtan var bortbränd då bröt jag ihop och började storgråta.
Hon berättar vidare att just såromläggningarna var enormt smärtsamma. Läkarna fick transplantera hud från benen för att "laga" brännskadorna på övriga kroppen.
– Bara luften gjorde ont när de lade om bandagen, sade han.
Anton ville först inte berätta om vad som hade hänt. Han var rädd för att gärningsmännen skulle söka upp honom och att de skulle skada någon av hans anhöriga.
När Marianne Olsson kom hem från sjukhuset var hon arg och frustrerad över hela situationen och plockade fram sin dator och skrev på Facebookgruppen "Kalixdialogen" – "Någon måste ha sett något"
– Redan dagen efter fick jag ett meddelande på Messenger. Det stod "Jag vet vad som har hänt".
Marianne Olsson träffade personen som hade befunnit sig i villan där Anton misshandlades. I det här skedet började även Anton Olsson att berätta om skräcktimmarna. Anton sade bland annat till sin mamma:
– De var tokiga, du skulle ha sett deras ögon
Polisen kunde snart gripa flera personer, däribland de två männen, 19 och 21 år gamla, som utförde våldet mot Anton Olsson.
Du säger att du har läst förundersökningen flera gångar, hur reagerade du på den?
– Jag blev förvånad över att de inte tog fram allt, men det räckte ju för en fällande dom.
Det finns saker i förundersökningen som, enligt Marianne Olsson, är graverande, bland annat att männen urinerat Anton i ansiktet, samtidigt som de skrattar.
– Jag bröt faktiskt ihop när jag läste det, det var så förnedrande. Det visade hur sjuka i huvudet de här männen var, vem gör så?
Enligt Antons vittnesmål sved urinen i ansiktet.
Marianne bara skakar på huvudet.
Du var med på rättegången. Hur uppfattade du den?
– Jag åkte ned till Anton och följde rättegången tillsammans med honom. Vi följde förhandlingen via länk. Till en början ville Anton inte att jag skulle vara med, han ville inte att vi skulle höra allt och att vi skulle bli ledsna.
Domen, hur reagerar du på den?
– Hade jag fått välja, hade de fått livstid. Anton får ju leva med ärren och de fruktansvärda minnena resten av sitt liv.
– Jag förstår att den andre killen fick ett lägre straff eftersom han bara var 19 år.
Den 21-årige mannen dömdes till 12 års fängelse och 19-åringen till 8,5 år. Båda dömdes för mordförsök.
Hur ser framtiden ut?
– Jag vill att Anton någon gång i framtiden ska kunna återvända till Kalix.
Men den här saken ska väl manglas i hovrätten först.