Från parhus till prästgård

Hedenäset är Anna-Lisas barndomsby. Föräldrarna hade en gård ungefär en kilometer från prästgården, och som liten spenderade hon många timmar där tillsammans med sin kompis som var dotter till prästen i byn. 1938 byggdes gården klar och Anna-Lisa konstaterar att stället har fått en ordentlig ansiktslyftning sedan dess. - Nuvarande präst valde att flytta in i en modern villa längre ner i byn, hans fru sade att det inte gick att göra den här gården till ett hem, skrattar hon. Det är ett påstående som hon och maken Evald har motbevisat flera gånger om. 1997 fick de reda på att gården var till salu och gav ett anbud på 200.000 kronor, en siffra som med tanke på boytan, ungefär 260 kvadratmeter jämnt fördelat på två plan, måste betraktas som ett riktigt kap. Det enda som Anna-Lisa saknar är utsikt över Torneälven, som skyms av skog, och möjligen några fler grannar att umgås med. - Många gårdar här är tomma, och det är lite tråkigt. Men vi har ju vårt att göra, säger hon. Utvändigt finns en hel del att ta itu med på huset. Fasaden ska göras om, men de har fortfarande inte fått något anbud bra nog för att slå till. Om somrarna blir det en hel del trädgårdsarbete. Tidigare fanns en häck med hägg framför huset på den 8.000 kvadratmeter stora tomten, men den togs bort när de flyttade in. Även invändigt finns fler planer som Anna-Lisa och Evald vill förverkliga i sinom tid. Fönstren behöver bytas och även vissa dörrar, anser de. Konst i familjen Det är en familj med konstnärliga gener - Anna-Lisa har själv några målningar på övervåningen, och i det öppna vardagsrummet hänger flera målningar som hennes syster har gjort. På golvet i matsalen står ett vackert skrin tillverkat av resterna från en gammal hölada som hennes bror bidragit med. Anna-Lisa tror att intresset för inredning grundar sig i de konstnärliga anlagen. - Jag har varit intresserad av inredning så länge jag kan minnas, säger hon. Hon har inte strävat efter någon speciell stil i rummen, utan har enbart gått efter känsla både när det gäller möbler och färg. Nästan alla möblerna stod tidigare i deras radhus i Upplands Väsby, och Carl Malmstenmöblerna utgör en stor del av möblemanget. - Det är otroligt, de flesta av de här möblerna köptes under 1960-talet, men de fungerar lika bra nu. Ljust nederplan Vardagsrummet och matsalen utgör en helhet på nederplanet. Ljuset strömmar in från båda håll och dagsljuset ger ett behagligt sken. Den mesta tiden spenderas i vardagsrummet, sittande i någon av de fåtöljer eller soffor som är lika bekväma som de är tidlösa. Runt omkring finns många detaljer som tillsammans skapar en fantastisk helhet, något som lyser starkt är kontrasten mellan röda och blå nyanser i vardagsrummet. Bakom ett diskret pärldrapperi anas ett bibliotek, ett rum som tidigare användes som pastorsexpedition. Skrivbordet förpassades till vinden av tidigare ägare, men Evald valde att ta ner det och ställde in det igen, likaså de unika kontorsstolarna i trä. - Allt som behövdes för skrivbordet var lite lack, stolarna fick vi laga, säger han. Matsalen pryds av en tindrande kristallkrona från 1890. Finare bjudningar, till exempel julbordet, hålls sittande runt det stora bordet som utgör mittpunkten i rummet. Men de dagliga måltiderna intages alltid i det nyrenoverade köket. Mörkbrunt har bytts ut mot fräscht vitt och hela köket andas modernitet och stil. En vacker trappa i ljust trä som Evald själv har lagt leder upp till övre hallen och ögat fastnar genast på en liten, estnisk spinnrock. Evald kommer ursprungligen från Estland, och spinnrocken var en av få saker hans mor tog med sig till Sverige. Den vita öppna spisen i övre hallen eldas det ingenting i nuförtiden, men desto mer i den nybyggda bastun på källarplanet. Italienskt lapptäcke På övervåningen återfinns dessutom två sovrum, det större använder Anna-Lisa och Evald, medan de överlåter det mindre till dottern Katarina och hennes sambo när de kommer på besök. I stora sovrummet pryder ett italienskt lapptäcke sängen och i ena hörnet står ett gammalt toalettbord som Anna-Lisa använde som ung. - Numera står den främst där för dekorationens skull, säger hon. Kämpar med finskan Det är nu 40 år sedan Anna-Lisa och Evald gifte sig. Livet i Tornedalen skiljer sig mycket från det i Upplands Väsby. Men valet att flytta upp var enkelt, anser de båda. - Det var inte särskilt lockande att leva som pensionärer där nere, vi ville ha lugn och ro, säger Evald, som tycker att han känner sig hemma i Hedenäset även om han får kämpa en hel del med Tornedalsfinskan.