Oviss framtid för familjen Kelmendi

? Om inte den här familjens öde ses som humanitära skäl så vet jag inte vad som räknas som humanitärt. De har ju inget att återvända till och de har ingen möjlighet att försörja sig och barnen i Kosovo, säger Gudrun Engström, en av de eldsjälar i Harads som har engagerat sig i familjen Kelmendis fall. Den albanska familjen kom till Harads som asylsökande strax före julen 2003. De kommer från den norra serbdominerade delen av Mitrovica i Kosovo, en delad stad som stått i centrum för våldsutövning mellan serber och albaner. Ögonsjukdom Familjen säger att de är skyddslösa och förföljda som minoritet i den etniska konflikten. Mirafete Kelmendi har en svår ögonsjukdom, en sjukdom som redan har kostat henne synen på högra ögat. På det vänstra ögat har hon nätt och jämt ledsyn. Mirafete Kelmendi har nyligen genomgått en operation, men hennes syn förbättrades inte. Shkelzen Kelmendi berättar att han var med i den albanska armén före det krig som bröt ut 1999. ? En morgon när jag vaknade var mina ögon förstörda. Jag vet inte vad som hände under natten, säger han. Han har opererats i höst. ? Men enligt läkarna är synnerverna döda. Jag kommer inte att få min syn tillbaka, säger han. Blir för trångt Efter att familjens hus hade bränts ner under kriget gömde de sig i skogen i några månader. Sedan flyttade de till Mirafete Kelmendis mamma i byn Smire. ? De svenska myndigheterna tycker att familjen kan flytta dit igen. Det är ett liten stuga med ett rum och kök och i dagsläget bor också Mirafetes svägerska och hennes tre barn. Jag tror att det blir lite trångt där, säger Gudrun Engström. I sitt beslut anser utlänningsnämnden att säkerhetsläget för minoriteter som kosovoalbaner i Kosovo är allvarligt. Men de skriver också att ?det allmänna läget inte är sådant att asylsökande med denna bakgrund behöver skydd enligt utlänningslagen. Detta utesluter emellertid inte att enskilda sökande kan visa behov av sådant skydd, vilket alltså får bedömas från fall till fall. ? Får stanna till i maj När det gäller humanitära skäl anser nämnden att uppehållstillstånd kan beviljas ?endast i undantagsfall när det är fråga om en livshotande sjukdom för vilken vård inte kan beredas i hemlandet eller när det föreligger ett handikapp av synnerligen allvarlig art?. I samband med avslaget fick familjen sex månaders uppehållstillstånd som gäller fram till mitten av maj. Skälet är att det är ovisst om Shkelzen Kelmendis tillstånd kan förbättras med svensk behandling. Barnens situation nämns överhuvudtaget inte i utlänningsnämndens beslut. ? Vår fråga är vart det så kallade barnperspektivet finns med i behandlingen av familjen. De som har handlagt ärendet gömmer sig bakom en massa medicinska formuleringar som inte har ett dugg att göra med barnens situation, säger Gudrun Engström upprört. 14-åriga Abulena är den som lagar mat och sköter hemmet med hjälp av systern Jehona, 12. På förmiddagarna är barnen i skolan och de försöker leva som de gjorde förut. ? Tidigare var hela familjen mer ute på byn, men sedan de fick avslaget i november håller de sig mest för sig själva. De är mer dämpade nu, säger Gudrun Engström. Tillståndet en kompromiss Jehon, som snart fyller 11 år, vaknar ibland på nätterna och gråter. Den enda som är totalt ovetande är Edona, 3, som leker i lägenheten. Gudrun Engström har tillsammans med sin man, sonen Håkan och hans fru samt sin syster Erna Larsson och hennes son satt ihop en skrivelse till Migrationsverket där de vädjar om att familjen Kelmendi ska få stanna. ? Visst känner vi oss maktlösa men vi ska göra allt vi kan. Mitt hjärta blöder för den här familjen, säger Gudrun Engström. Advokaten Mårten Andersson är familjen Kelmendis juridiska ombud. Han ser familjens tillfälliga uppehållstillstånd som en slags kompromiss. ? Jag har ärendet under bevakning och kommer att träffa familjen igen. Det kan bli en ny asylansökan, säger han.