Hatten ? byn med en enda innevånare

På den glest trafikerade skogsvägen mitt mellan Harads och Kåbdalis dyker vägskylten Hatten 2 upp. Den smala grusvägen leder tilll en enda gård mitt i skogen. Där lever mångsysslaren Sven Strömberg ensam med sin hund Nicke. ? Jag trivs med ensamheten. Faller andan på kan jag alltid åka och hälsa på bekanta och det räcker gott, säger Sven och sätter vant på kaffepannan. För han är gästfri och väldigt social trots att han föredrar ett eremitliknande liv. Funnits skola i byn Sven är född i Hatten. Byn är döpt efter närliggande bergen Storhatten och Lillhatten som fått namnen av sin säregna profil. I byn med en enda gård har det faktiskt funnits en skola fram till 1920-talet, dit de stora barnkullarna från närliggande byar vandrade på skogsstigar. Arbetslivet för Sven började i skogsarbete vid 14 års ålder. Efter många år med skogsjobb har han hunnit med en rad andra jobb, men nu har hjulet gått ett varv. ? Jag är tillbaka som skogsarbetare. En av de få kvarvarande som kan hugga timmer med motorsåg. Jag jobbar mest på små avverkningar där man inte vill använda skogsmaskiner, berättar han. Mellan skogsjobben hann Sven gifta sig och paret slog sig ned i Puottaure och fick tre nu vuxna barn. Då körde han både taxi och buss. Flyttade tillbaka 1985 När pappan dog 1985 flyttade Sven ensam hem till Hatten för att ta hand om sin nu 95-åriga mor Signe som bodde kvar där, men hon flyttade till äldreboende i Harads 1997. ? Sedan dess har jag bott kvar ensam. Här har jag fullt upp med jobb och jag har inte tråkigt en minut, försäkrar Sven. Han beskriver livfullt den sköna känslan av att bo med naturen inpå knutarna. ? Favoritsysslan är att fiska och jaga. Det finns fisk i sjöar i närheten och och vilt rör sig också nära min by. Det fick Sven erfara ordentligt häromdagen då han var ute och plockade hjortron, där han för övrigt fått ihop massor av kilo på två veckor. ? Jag var på ett berg när jag fick syn på en älgko nära som inte brydde sig om mig. Sedan fick jag syn på en björn en bit bortanför älgkon som spänt följde björnens rörelser. Björn på tomten Sven blev inte skraj. I stället rörde han sig sakta mot älgen och björnen. När björnen fick vittring på honom lufsade den iväg och älgkon förvann också. ? Rädd för björn? Nej. Ingen björn har gjort mej något trots att jag träffat på björn varje år. Ibland har björnar lufsat över gårdstomten. Men nu är det så gott om björn att jag tänker gå ut och jaga en i höst, förklarar Sven. Under sina senare år i Hatten har Sven också provat på att odla svamp, en rejäl champinjonodling. ? Jag fick fram jättefin svamp, men holländska champinjoner såldes billigare än min produktionskostnad så jag fick se sanningen i vitögat och slå igen. Men jag hann i alla fall få ladugården renoverad med kylrum. Satsar på fåruppfödning För Sven kan kylrummen komma till ny användning, för nu siktar han på att dra igång fåruppfödning i sin lilla by. ? Jag knogar vidare med olika sysslor så länge kroppen håller, säger han glatt. Hans hem visar att han har gröna fingrar. Det är blommande pelargonier och andra blommor i varje fönster. Utomhus grönskar en massa potatisland och hallonbuskar dignar av bär. ? Jag gillar allt som växer, förklarar Sven med en blick ut i det gröna. Även om Sven trivs i ensamheten och klarar alla sysslor på egen hand så är han inte helt allergisk mot tanken på att få sällskap i Hatten. ? Om jag hittar ett fruntimmer som är intresserad av natur, bärplockning och djur så kanske, kanske, säger han finurligt.

Hatten ? byn med en enda innevånare

Sven Strömberg, 59, har sitt liv i Hatten.En by med en enda gård långt ute i skogen. Där bor Sven med 15-årige hunden Nicke av blandrastyp.? Ensamt? Nej, jag trivs och har fullt upp. Jag får i stället fobier om jag är för länge bland folk, säger Sven med ett skratt.

Sven Strömberg, 59, har sitt liv i Hatten.
En by med en enda gård långt ute i skogen. Där bor Sven med 15-årige hunden Nicke av blandrastyp.
? Ensamt? Nej, jag trivs och har fullt upp. Jag får i stället fobier om jag är för länge bland folk, säger Sven med ett skratt.