Det första Kuriren ser är en man som står på en skogsväg och hyschar med fingret mot läpparna. Huvudet går från sida till sida och blicken är mot skogen. Sedan kommer han fram och viskar att älgen är på väg. Tysta står vi och lyssnar och efter en stund hörs några hundskall. Då hukar sig Per Adeström och osäkrar vapnet och visar med handen att vi ska sänka oss ner. Bara ett lite prassel kommer från några björkar, men sedan brakar det till. Ett jaktplan dånar fram över trädtopparna och att viska känns inte direkt nödvändigt.
- De är så vana. Jag tror inte det stör älgarna eller hundarna. Men vi har kommit i vinden och det kände älgen och nu har den vänt om.
Jaktguide
Per Adeström, Harads, är jaktguide åt företaget Skicamp. Den här veckan har han några gäster från södra Sverige på besök. De har köpt en jaktvecka på marker i trakten av Forsnäs som ligger en dryg mil norr om Harads. Han själv kallar dem ett rutinerat gäng. Men han förklarar att det ändå är bra att någon som känner området är med.
Sedan blir han tyst igen och känner på fickan. Telefonen vibrerar. Resten av sällskapet som finns några hundra meter bort vid en bergskam meddelar att älgen är på väg igen. Samma procedur inträffar och med samma resultat.
- Det vore roligt om det hände något första dagen, säger han hoppfullt.
Rätt vind
Vi flyttar oss med bil en bit längre upp på vägen. När vi är framme är han nästan säker på att det kan bli en fällning. Vinden ligger rätt och enligt den pejlingsutrustning som finns på hunden är älgen i närheten.
Tystnad råder igen och vapnet är osäkrat. Per Adeström tittar spänt uppför en svag backe och in i den låga skogen, då hörs ett ljud bakom ryggen. När han vänder sig om kommer älgen lugnt gående över vägen cirka hundra meter bort. Per Adeström reagerar blixtsnabbt, men inser lika fort att det inte fungerar. Bilarna står mellan älgen och honom.
- Jakt är mycket väntan. För mig är det roligare att höra hunden skälla på en älg än att skjuta en.
För honom är det också viktigt att gästerna får skjuta älg, och det har inte misslyckats de åren som han sysslat med köpta jaktveckor.
- Det är första gången jag är här och jagar. Det kan jag inte längre göra hemma, vargen äter upp hundarna. Det här gör jag för att kunna fortsätta med jakten, berättar Thomas Svärd, Dalarna och ser på sin gråhund Molly, 12 år, som nyligen drivit den omskrivna älgen i nästan två mil.
Stolpe ut
Per Adeström släpper hunden Rocky och säger att nu ska älgen ringas in. Men så blir det inte. Rocky får mycket riktigt korn på älgen direkt, men den vänder inte utan går vidare mot marker som gästerna inte får jaga på. Och hunden hänger på.
- Det blir att jag får hämta honom senare i natt, men det är jag van vid, suckar en leende Per Adeström.
Thomas Svärd konstaterar att det inte alltid är så enkelt att överlista skogens konung.
- Älgar är inte dumma. Nu blev det stolpe ut, men det var trevligt ändå.
De övriga jägarna har inte heller problem med att det inte blev någon skjuten älg. De kommer fler dagar och dessutom fick de ett litet udda inslag på morgonen. En björnunge hade troligtvis drivits av en av hundarna upp i en gran. När Håkan Engman, Vansbro, fick bort sin hund vågade sig björnungen ner.
- Den var så liten att den knappt syntes i blåbärsriset när den sprang därifrån, berättar han.