Magnus Niska från Haparanda har precis hunnit smälta intrycken från sin medverkan i Cybathlon. Tävlingen påminner lite om Paralympics men här är det uteslutande deltagare med olika former av avancerade proteser och exoskelett som tävlar mot varandra. Av tretton deltagare i sin klass, alla från olika delar av världen, slutade Magnus Niska trea – utan att han hade tränat. Det var över 10 000 människor i publiken och det fanns cirka 60 kamerateam på plats.
– Jag hade aldrig kunnat drömma att det skulle vara så stort. Nu blev det ett brons och det är jag nöjd med. Jag hade inte tränat utan det är bara min vardagliga träning, säger han.
Ett av syftena med Cyblathon är att driva på utvecklingen av proteser och liknande tekniska hjälpmedel för människor som är amputerade eller har nedsatt rörlighet. Magnus Niskas nya smarta arm- och handprotes styrs med hjälp av små impulser från muskler i överarmen och den är i många avseenden världsunik.
Han plockar en en clementin ur fruktskålen som står på köksbordet hemma på Gåsvägen i Haparanda och håller den med sin högra konstgjorda hand samtidigt som den skalas och äts.
– Det här trodde man ju inte skulle vara möjligt. Men det är nog mer på gång. Eftersom jag inte har känsel i proteshanden så är det svårt att veta vilken kraft jag behöver använda. Jag måste hela tiden använda synen för att se så jag inte har sönder ägget eller clementinen men utvecklingen går hela tiden framåt, berättar han.
Samtidigt har det varit en lång och bitvis också smärtsam väg som han har vandrat sedan den dag i början av 90-talet när han arbetade på ett lantbruk och ramlade från en stege och slog i höger arm i ett foderbord. Där bildades sedan en tumör som opererades bort 1994. Men cancern återvände och 1997 hade han så ont att han hade svårt att använda höger arm i praktiskt arbete och en röntgen gjordes i mars 1998.
– Då såg det ut som en elak tumör och den hade gnagt i skelettet. De tjockare benen i underarmen var på väg att gå av, säger han.
Cancerformen heter fibromatos och förhindrar läkning i armen och det fanns också en risk att tumören skulle sprida sig. Mellan 1998 och 2003 gjorde han ett 50-tal sjukresor till Umeå och det inkluderar tre-fyra operationer samt en fem veckor lång strålbehandling.
Ett av underarmsbenen gick av och ortopeder försökte att skruva fast benändarna med hjälp av en stålplatta men i oktober 2003 fanns till sist fanns ingen annan utväg än att amputera höger arm ovanför armbågsleden.
– Alternativet var ju att vänta och stå ut med värken i väntan på att kanske hitta någon som kunde donera en arm men läkaren sa att det kunde ta hur länge som helst, berättar han.
Det var ett svårt val.
– Det största problemet om man förlorar en kroppsdel på ett sånt här sätt är att det finns ingen att fråga. Man vet inte hur det kommer att bli förrän den dag när armen eller benet borta, säger han.
Vid amputationen var parets äldsta barn nyfött.
– Bara en sån sak som att byta en blöja blev ju jobbigt för mig, berättar han.
På våren 2004 fick han sin första så kallade hylsprotes och den var myoelektrisk öppning och stängning av handen men kabelstyrd armbågsled så att han kunde svinga upp armen och låsa den i olika positioner.
– Det använder jag även i dag, förklarar han.
Samtidigt har det hänt en hel del annat spännande som gjort att han i dag har en helt annan finmotorik i sin nya arm. Tolv elektroder är inopererade i hans överarmsmuskulatur och med hjälp av de impulser som han själv sänder till de musklerna styrs sedan rörelserna i armbåge och hand.
– En elektrod sitter på en nerv och den nerven sköter sträckfunktionen av fingrarna och den har varit av sedan 1998 och den fann de nu för två år sedan så det händer hela tiden nya saker, säger han.
Han är ensam i världen om att ha just den här lösningen och i dag har han två liknande ”robotarmar” som han varvar mellan. Eftersom det hela tiden görs ändringar och förbättringar så befinner sig en arm nästan alltid nere i Göteborg hos ingenjören Max Ortiz Katalan på företaget Integrum. Han är den som är lite av hjärnan bakom den här världsunika högteknologiska lösning som Magnus Niska nu använder.
– Antingen skickas den upp eller så åker jag ned till Göteborg när vi ska testa något nytt, säger han.
I det utvecklingsarbetet som Magnus Niska är delaktig i är det också en fördel att han bor på en plats där vintern är kall och där han, som lastbilschaufför, också arbetar en hel del med kroppen.
– Nog för att man sitter en del när man kör men det är också en hel del arbete att lossa gods och då arbetar man ju rätt mycket med armarna, säger han.
I hans överarm sitter i dag en titanskruv och på den sitter en kontakt. I armbågsleden omvandlas de svaga elektriska impulserna från musklerna till rörelser.
– De kallar den för robotarm och grejen är ju att de kan sätta in nästan vilka funktioner som helst i den. Jag kan till exempel styra en rotortilt till en grävare med den här via bluetooth. Jag skulle också kunna koppla den till fjärrkontrollen i tv:en och med musklerna i triceps och biceps byta kanal. Man hade också kunnat ha en funktion där man tänder och släcker lampor med hjälp av den här funktionen. Det finns en hel del som man skulle kunna göra faktiskt, säger han.
De funktionerna finns inte implementerade i dagsläget.
– Men jag får komma med önskemål, säger han och ler.
En sådan ny funktion är de trycksensorer som finns i fingertopparna. Och Magnus Niska försöker att förklara känslan som gör att han har ”känsel” i en konstgjord hand.
– Nu kan jag ta ett okokt ägg utan att titta på det och jag vet hur hårt jag nyper. Det jag känner för att veta hur hårt jag nyper är samma känsla som när man tar en penna och trycker med stiftet här på utsidan av armen. När jag håller i ett ägg väldigt lätt får jag en svag känsla, nästan som att man touchar med ett hårstrå. Ju hårdare jag nyper desto mer tryck blir det och med hjälp av det reglerar jag kraften, berättar han.
För Magnus Niska är det här också väldigt spännande för det händer nya saker hela tiden.
– Att man ska få beröringskänsla i en sån här hand låter ju helt galet men det är på tal. Max i Göteborg har nog ett ess i rockärmen. Nästa funktion kan blir förmåga att känna värme och kyla för det tror jag många som har benproteser skulle ha glädje av, så man inte förfryser sig, säger han.
Vad är det som gör det här så spännande och intressant?
– Det är ju spännande att se hur nära det går att komma en mänsklig arm. Att få vara en del i den här utvecklingen. Sedan hjälper det ju givetvis mig också i vardagen, både här hemma och i arbetet.
Finns det någon annan ny spännande teknik som är på gång?
– Nästa steg är att jag kommer att ha wifi i den här. När jag kommer hem skickar den data via nätet ner till Göteborg så att de kan ha något att läsa på. Då kan de se vilka rörelser jag aktiverar och använder.
Hur är det att jämföra den första protesen som du fick med den du har i dag?
– Med hylsprotesen kändes det som att ta på sig en fem kilos ryggsäck. Man vill ju ta av den, inte ids man ju gå med den hela dagen. Men den här tänker jag knappt på att jag har på mig. Jag kan sova med den och tar bara bort den när jag duschar. Givetvis tar jag bort den när jag laddar den men den är inte obekväm att bära.
Jag noterar också att höger arm är med i samtalet utan att du ens tänker på det?
– Ja, den här är som en del av en själv nu. Den här väger 2,6 kilo och en vanlig arm med ben, kött och blod väger fyra-fem kilo.
Den är lite solbränd också?
– Nä, den är skitig (skratt). Här ser du originalfärgen. Men jag kan välja om jag vill ha en solbränd hand. Den finns i 45 olika nyanser men just den här nyansen har kommit efter några dagars arbete (skratt).
Om du får tänka fritt och skriva en önskelista, vilken funktion skulle du kunna tänka dig att få inbyggd i den?
– Jag har ju kört en del hjullastare och grävmaskin. De kan byta ut protesen och bara sätta dit en kabel. Sedan ska jag med hjälp av blåtandsteknik kunna sköta alla reglage till höger i en grävare. Den tekniken finns redan och det hade varit lite häftigt att få testa.
Vad betyder det att få tillbaka högerhanden igen?
– Nog är det bra men jag har ju levt med det här sedan 2003 och skrivit med vänstern. Men innan jag förlorade armen kunde jag till exempel använda båda händerna när jag spikade.
Hur går det att skriva med den högra i dag?
– Nog går det men det blir kanske inte så snyggt. Sedan är det ju lite jobbigt också. Men jag kan skriva med den.
Vilka funktioner är du mest glad över att ha återfått sedan du fick din nya robotarm?
– Jag har inte kunnat använda protesen som jag har velat. Det är ju också ett hjälpmedel, det ska sägas, den ersätter ju inte en riktig arm. Men nu kan jag till exempel ha båda händerna på ratten. Men då stänger jag av protesen så det inte blir något missförstånd om jag till exempel måste göra en snabb manöver. Sedan kan jag köra skoter med den. Jag har inte gjort om skotern.
Snart är det med andra ord dags för högertummen att arbeta?
– Jajjamän. Det ser jag fram emot. Då ska skotertummen få bekänna färg.