Nilsén: Pålitlig Kalottblues i Haparanda

Jazz & Blues-festivalen i Haparanda och Tornio har passerat diverse åldersgränser och faktiskt blivit en kvarts hundring gammal - det vill säga: 25 år. Respektingivande och grattis! Jag vill absolut minnas att jag var med på en del av de allra första spelningarna (en av initiativtagarna, Haparandas kultursekreterare Tapio Salo, har dock helt säkert varit med om dem alla!) och sedan av och till under årens lopp. Det som gemensamt kan sägas om bluesdelen av denna musikaliska Kalottfestival genom åren är att det mestadels har varit pålitligt, om än sällan så särskilt överraskande. Det har förekommit några riktiga stjärnsmällar, men också en hel del av fantasilös och medioker karaktär. Det har helt enkelt handlat om att "Take The Bad With The Good" men det som i stort sett ändå aldrig har slagit fel under alla dessa blueskvällar genom åren, är den enorma gemytlighets- och trivsamhetsfaktor som ständigt har kännetecknat dem. Den har man också, helt orubbligt, lugnt kunnat förlita sig på. Ledningen för Jazz- & blues-festivalen har bemödat sig om att lokalisera lite mera okända band. I år handlade det exemeplvis om Charlie Bell and The Icemen, som gick på som avslutningsakt under fredagens Blues Night och som - inte riktigt var vad man kanske hämtade sig. The Icemen, fyra finländare i konsekvent mörka solglasögon, rivstartade med en av den här musikgenrens verkliga heliga Graaler: Hideaway av Freddie King. Den kan det aldrig gå fel med. Och inte här heller. Men sedan började det bli lite illavarslande, när de gick vidare genom att skjutsa fram Stevie Ray Vaughans Mary Had A Little Lamb. Kompetent. Men opersonligt. Sedan blev det ännu mera illavarslande, när Charlie Bell; stor, mörk, iförd något slags tunika och med en frisyr av dreads, dansade in. Till takterna av Sweet Home Chicago. Jag menar: vad fan var det frågan om...? Hade vi velat höra så här ihjältjatade covers så hade vi kunnat besöka vilken pub eller vilken mjölkbrygga som helst. Och det blev fortsättning - med Send Me Someone To Love, I’d Rather Go Blind och så rena rama After Ski-versionerna av Curtis Mayfields People Get Ready och Dylans jämmerligt sönderspelade Knockin’ On Heavens Door. Formellt välspelat och dito sjunget. Men utan ett enda eget originellt stråk i vare sig sång eller musik. Bara fegt, tillrättalagt och rejält publikfriande. Vi gav upp och kastade in handduken här och lade därmed den 25:e upplagan av Kalottjazz- & bluesfestivalen till handlingarna. Men kvällen kunde ändå godkännas tack vare de tidigare Jan Gerfast Blues Band (det allra första bandet, Henry O’ Band, från Finland missade vi så när på deras finallåt Hoochie Coochie Band; något som jag personligen helt och hållet får
ta på mig skulden för - jag trodde att de skulle börja spela senare än vad de visade sig göra - men de lilla vi hörde lät bra men ingenting att bygga en recension på). Skånske Jan Gerfast känner minnesgoda habituéer från Stadspuben i Luleå igen. Han spelade ofta där, om än inte lika frekvent som trion Blues Bag. Gerfast spelar ganska likt Stevie Ray Vaughan och har även, lite diskret, satsat på en yttre likhet med den döde gitarrlegenden från Texas; närmare bestämt hatten då. Men majoriteten av låtmaterialet är ändå eget. Tryggt och välbekant, fastän man aldrig har hört det tidigare. Samt grundligt pålitligt också. Gitarristen och sångaren Gerfast hade sällskap av Håkan Andersson på bas och Markus Winberg bakom trummorna. Samt av det dynamikpaket som bara marknadsförde sig under artistnamnet Magic Mama, och som sjöng och spelade keyboards på ett frapperande egensinigt sätt. Låtar med titlar som Goin’ On In Life och Rockin’ In the Grave omväxlade med gamla stridshästen Hey Joe. Och så vässade Magic Mama fram en av farligt sexig sensualitet drypande Bring It On Home To Me och så dundrade hela bandet fram Shadows nästan halvsekelgamla instrumentalknäckare Apache. Snyggt! Avslutningsvis honorerade de bland annat Johnny Winters gamle trummis "Uncle" John Turner (som spelade just på Stadspuben i Luleå en gång på 1980-talet, tillsammans med gitarristen Alan Haynes), som dog förra året, med den vackert byggda Drivin’ Wheel. Några tillfälliga attacker av gitarr-onani kan det överses med. Jan Gerfast Blues Band gjorde ändå denna Blues Night till ett minne. Den också.