Klockan var fyra på morgonen när Bana Berhane tillsammans med cirka 400 andra passagerare gick ombord på båten som skulle ta henne från Libyen till Italien. Alla flyktingar satt tätt hoppackade över hela däcket.
– Jag tänkte att det här går aldrig, det här överlever jag inte. Båten var alldeles för liten. Vädret var inte det bästa och vågorna var höga, säger Bana Berhane när hon knappt ett år senare sitter i en soffa på asylboendet Cape East i Haparanda och berättar om mardrömsresan.
Efter att ha följt rapporteringen om den senaste katastrofen på Medelhavet, där många av de omkomna var hennes landsmän från Eritrea, pratar hon uppgivet om den livsfarliga vägen till trygghet. Tusentals flyktingar som har försökt ta sig till Europa har drunknat de senaste åren.
– Jag vet hur farlig båtresan är, men jag vet också varför de flyktingar som omkom gjorde resan. Om jag skulle säga; kom inte, gör det inte, då skulle de ha fortsatta problem i Eritrea. Om jag säger; kom hit, då får de också problem, fast ute på havet.
Bana är född och uppväxt i Eritreas huvudstad Asmara. Efter avslutad skolgång värvades hon till militären och den så kallade nationaltjänsten, en form av obligatorisk militärtjänst för alla medborgare som ofta pågår långt över tio år.
För att klara sig undan flydde Bana till Sudan, där hon i ett flyktingläger hösten 2013 födde sitt barn.
Trots att Bana aldrig kan återvända till Eritrea lyckades hon ordna för barnet att komma tillbaka till föräldrarna i Asmara, som nu svarar för omsorgen trots sviktande hälsa.
Med målet att skapa trygghet för barnet och sig själv i Europa reste hon med människosmugglare från Sudan, genom öknen till Libyens kust.
I en hamn i Libyen för knappt ett år sedan var det alltså i gryningen dags att kliva ombord på båten. Bana såg sig omkring på det överfulla däcket. Hon var övertygad om att resan skulle bli hennes sista.
Efter tolv timmars resa kom ett italienskt fartyg till undsättning. Flyktingarna plockades upp och sattes i land på ön Lampedusa innan de fördes till det italienska fastlandet.
Bana hade inga pengar kvar, men fick hjälp av en grupp människor som hon tog tåget tillsammans med norrut genom Europa. Till Märsta utanför Stockholm anlände hon för nio månader sedan. I väntan på besked om uppehållstillstånd har hon bott på asylboenden i Gävle, Vuollerim, Porjus och just nu Cape East.
Hon praktiserar på ett företag, men har svårt att tänka på något annat än när hon ska få besked och när hon ska få se sitt barn igen.
– Jag kan inte fokusera eller koncentrera mig på någonting annat.