"Jag vill ge andra drabbade hopp"

Läkarna säger att Karl-Erik Lind är unik. Han har överlevt fyra cancerbehandlingar och med sin historia hoppas han ingjuta hopp hos andra som drabbats. Med snabba, vana rörelser fixar han fram nybakta bullar och kaffe. Ryggen är krokig av cancerangreppen, som gjort honom elva centimeter kortare, men annars märks inget av den tidigare handbollsspelares sjukdomshistoria. Problemen började sommaren 1990 då Karl-Erik Lind kände att något inte stod rätt till. - Jag hade så jäkla ont så jag gick till vårdcentralen. Läkarna ville inte ge mig remiss till röntgen trots att jag sökte hjälp flera gånger. En läkare påstod att jag inbillade mig, säger han. Upptäcktes sent
Först efter sex månader röntgades han på sjukhuset i Kalix. Bilderna visade att det onda i ryggen inte var inbillning utan långt gången cancer. Sjukdom kommer aldrig lägligt, inte heller i Karl-Erik Linds fall. Han var nyskild och hade vårdnaden om sonen Jan-Erik som då var 18 månader. Med sjukdomsbeskedet ringande i huvudet skulle allting ordnas på kort tid. - Det var jobbigt men på något sätt så gick det. Han skickades till Universitetssjukhuset i Umeå. Läkarna konstaterade att cancern var aggressiv och gav honom 50 procents chans att överleva. Karl-Erik Lind tystnar när han minns chockbeskedet. - Ja, först tänkte jag att nu blir det väl trälåda och krans inom två veckor. Sedan kände jag att "nej, jäklar heller! Jag ska kämpa!" Tuff behandling
Behandlingen innebar stora doser kortison som fick kroppen att svälla upp samtidigt som morfinet mot smärtorna gjorde honom omtöcknad. Men värst var cellgiftsbehandlingen. De röda påsarna gav ett långvarigt illamående som Karl-Erik Lind liknar vid "en fruktansvärd bakfylla". - Usch, jag mår dåligt än i dag när jag ser en Rio- eller Portelloläsk på grund av färgen. Efter några månader var Karl-Erik Lind färdigbehandlad och kunde återgå till sitt vanliga liv. Men 1998 var cancern tillbaka - tumörer i mjälten hade upptäckts. - Ingen höjdare. Det blev cellgiftspåsarna igen, säger han med ett snett leende. Behandlingen fungerade, tre år senare hittades dock nya tumörer i mjälten. Prognosen från läkaren löd: "Jag tror att sjukdomen kommer att vinna". Fjärde gången
- De valde tabletter som behandlingsform och läkaren gav mig bara 80-procentig dos. Han hade räknat ut mig, den jäkeln, säger Karl-Erik-Lind irriterat. Cancern slog till en fjärde gång 2004 - i levern den här gången. Läkarna föreslog benmärgstransplantation och lillebror Karl-Gustav ställde upp som stamcellsdonator. Tiden inför transplantationen innebar stark medicinering. - Jag blev väldigt svag. En gång var jag så slut att jag bara låg på golvet i hallen och grät. Min fru Veera låg bredvid och sympatigrät. Under isoleringen efter transplantationen kom existensiella tankar och en gång gjorde han i frustration en obscen gest mot de högre makterna. Tre dagar senare angreps vänster långfinger av ett granulom, en lättare tumör. - Läkaren som opererade mig skrattade så mustaschen vippade när jag berättade vad jag gjort. Rykten
Följdsjukdomar genom åren har varit svåra lunginflammationer, lymfangit - ett slags blodförgiftning, frånstötningsreaktionen GVHD efter transplantationen, utslagna binjurar vilket ger beroende av kortison som i sin tur leder till benskörhet med knäckta revben och en krossad höft som följd. Lungödem fick han 2003 då vänstra lungan blodfylldes. Då spred också vissa personer illasinnade rykten, en besvikelse för Karl-Erik Lind. - Folk ringde min mamma och frågade om jag var död, säger han och skakar på huvudet. Efter alla vedermödor är han ändå på benen. "Svag i kroppen, men stark i sinnet", som han uttrycker det. - Det har varit tufft många gånger, just när jag har tagit mig upp har allt rasat igen. Det gäller att tänka goda tankar och skaffa sig goda rutiner. Går det inte i dag, så går det i morgon. Matlagning är ett stort intresse, mötena med Odd fellows och frimurarlogen likaså. Lind talar med värme i rösten om stödet därifrån och lyfter fram den skicklige överläkare Öberg, mamma Edla, hustrun Veera och hennes söner, egna sonen Jan-Erik, äldsta brodern Bernt som för en tid lämnade jobbet i Mellanamerika för att stötta honom och lillebror Karl-Gustav förstås. - En del menar att jag har haft tur som klarat mig, men jag har kämpat för varje seger, avslutar Karl-Erik Lind.

Fotnot: GVHD: Graft versus host disease, som orsakas av att det nya immunförsvarets vita blodkroppar som bildas av de transplanterade stamcellerna uppfattar kroppen som främmande och angriper den - transplantatet försöker "stöta bort kroppen".

"Jag vill ge andra drabbade hopp"

Var tredje person kommer någon gång under sin livstid att drabbas av en cancersjukdom och de flesta av oss känner någon som drabbats. Ljuspunkten är att andelen som överlever ökar. Vi har träffat Haparandabon Karl-Erik Lind, 54, som har kämpat mot cancern i 18 år.