Han heter Magnus Niska, är 48 år och bor i Haparanda. En tillsynes helt vanlig man, men han är unik. Han är nämligen den första människa i världen som fått en robotarm monterad på sig, alltså en arm som styrs av tankar.
– När de opererade mig 2013 hade jag ingen aning om att jag var världsunik. Läkarna här sa något om att "de i Göteborg vill testa ny teknik med elektroder" och jag sa ja. Men det lät mest som att jag skulle iväg och byta olja på bilen, skrattar Niska.
Hans identitet hölls faktiskt hemlig en tid efter operationen för att forskarna ville prova sig fram med tekniken. Men Niska upptäckte omgående att det hela var lyckat.
– Två dagar efter operationen gick jag över till Max Ortiz Catalan som är docent i medicinteknik på Chalmers i Göteborg. Han var ansvarig för det hela och slog igång elektroderna. De funkade på första försöket! Då, 2013, var Max ensam på avdelningen, nu har han 21 stycken under sig. Så avdelningen har utvecklats enormt snabbt.
Förra veckan var Magnus ned till teamet i Göteborg, men inte främst för att kontrollera armen vilket görs ungefär varannan månad, utan för att tävla. Då hölls nämligen Cybathlon, en sorts OS för människor med proteser, där det inte är en sport man tävlar i utan funktioner i proteserna.
Sverige representerades av två personer, Magnus Niska och Tony Forsberg, även han med amputerad arm. Och det gick bra för grabbarna. I grenar som att öppna en konservburk, hänga upp en t-shirt med klädnypor, tända ett ljus med tändsticka och skära ett bröd tävlade sig Tony och Magnus till en sjunde respektive tredjeplats.
– Trea av tretton känns riktigt bra. Det blev en pokal och allt. Men förra gången, 2016, fick vi medaljer.
Då hölls tävlingarna i Zürich i Schweiz, men på grund av pandemin fick vissa tävlanden i år tävla hemma i sina hemländer istället och ha domare och filmteam på plats som dokumenterade det hela.
– Tävlingen hålls vart fjärde år. 2024 hoppas jag vi är på plats i Schweiz igen. När jag var där 2016 var det 10 000 i publiken vilket förstås var mäktigt jämfört med de 49 i år.
Nu är Niska hemma i vardagen som lastbilschaufför, make och trebarnsfar. Livet rullar på och han upplever han mår riktigt bra. Mer så har det inte alltid varit. Orsaken till att han tvingades amputera armen stavas cancer. Den upptäcktes 1998.
– Läkarna konstaterade att det inte var en cancertumör jag skulle dö av, utan den skulle sprida sig lokalt och förstöra skelettet.
Läkarna försökte göra allt för att stoppa processen. Fram till 2003.
– Då var det kört med armen sa de och jag fick två val: Amputera och få protes eller vänta på att någon annans arm kan passa. Det ena alternativet lät lite för kusligt, så jag valde amputation.
När amputationen väl gjorts i november 2003 cirkulerade många tankar.
– Vi hade ju smått på gång då. Första barnet kom 2004. Så det är klart man undrade. Jag kunde ju inte ens knyta skor.
Men det gick bra och sedan dess har Magnus med fru fått två barn till. I dag jobbar han 100 procent och har levt sju år med sin robotarm vilken han är enormt lycklig över.
– Tar jag bort armen känner jag mig handikappad, men har jag den på känner jag mig hel. Den är en del av mig, jag till och med sover med den. Enda gången jag tar av mig den är när jag duschar och bastar. Den tål inte vatten så bra. Men i jobbet kan jag ta i rejält. Den är robust.