Hon hade fotograferat nästan alla invalidbegravningarna. Kanske var det därför hon engagerade sig så djupt i att få till ett monument över de krigsinvalider vilkas resa slutade här, på gränsen mellan öst och väst.
Mia Green var född Lundmark 1870 i Stockholm, men flyttade via Skellefteå till Haparanda 1894. Hon öppnade fotoateljé i Haparanda och senare filialer i Kemi och på Seskarö.
Under första världskriget arbetade Mia Green med att dokumentera vad som hände på båda sidor om gränsen. Det sägs om henne att hon fotograferade på dagarna och framkallade på nätterna.
Bilderna är skänkta till Haparanda stad. Glasplåtarna räddades ur glömskan och restaurerades. Lennart Lindfors kan historien. Det lyser om honom när han berättar om Mia Green och om motiven på Mia Greens bilder.
– Haparanda-Torneå var det enda stället, nålsögat. Det fanns ingen annan korridor mellan östvärlden och västvärlden. Alla de stora potentaterna, furstarna, kungligheterna och diplomaterna liksom övriga på flykt måste resa den här vägen. Samma gällde all godstrafik och post mellan Asien, Östeuropa och Amerika.
Den svenska järnvägen gick inte längre än till Karungi fram till 1915. Militären sa stopp, med samma resonemang som den svenska stambanan idag går inne i landet, trots att järnvägen skulle göra större nytta i kustregionen. Man ville försvåra för fienden att ta över transportmedlet. Efter många diskussioner beslutades dock att förlänga banan ner till Haparanda.
Det kan kännas rätt att säga att kriget bröt ut den 1 augusti 1914. Lennart Lindfors påpekar ett faktum i det sammanhanget att det var samma dag man startade järnvägsbygget mellan Karungi och Haparanda.
Till Torneå hade järnvägen kommit redan 1902.
Det blev bråttom när dessutom kriget bröt ut. Massor med människor och gods kom med båt söderifrån via Luleå, men många kom också med tåget. Åter andra kom med tåg till Torneå och skulle västerut vidare in i Sverige. Det behövdes massor med hästar att transportera allt och alla medan järnvägen drogs fram.
Norrbottens-Kurirens Hugo Lindgren skriver i tidningens julnummer 1914 om flyktingarna: ”Som en följd af kriget ha de stridande länderna sett sig tvungna att visa på porten alla främmande inbyggare med hemortsrätt i fiendeland”. Lindgren fortsätter: ”En väsentlig del af denna ovanliga trafik har tagit sig en väg rundt Bottenviken och tusentals främlingar ha öfver Boden och Luleå återvändt till sina hemorter”.
Han kunde tillagt ”via Haparanda och Torneå”.
I början av augusti berättar Norrbottens-Kuriren såväl om fint folk som om utblottade människor som passerade på väg hem, vare sig hem nu var Tyskland eller Ryssland.
Den ryska tsarrevnan, Maria Feodorovna, Nikolaj II:s mor, kom med tåg till Karungi station. Med bil togs hon till Haparanda och vidare över till Torneå, dit hovet i Sankt Petersburg hade sänt tsarens eget lyxtåg och där hennes livvakt väntade med pannorna mot marken för att hälsa henne.
Men i Kuriren berättas också om utblottade familjer som knappt ens hade till biljetterna dessa första dagar när Europa ställdes på krigsfot. Landsmän bistod landsmän, men i tider av krigskonjunktur finns det också dem som tar tillfället i akt.
– Nöden har ingen lag, konstaterar Lennart Lindfors.
– Man måste betala vad det kostar.
Gulascheriet frodades. Då som nu fanns människor som hjälpte och stjälpte. I Norrbottens-Kuriren berättas om en tysk som förlorat en väska full med pengar och smycken, men också om Haparandabor som öppnade hus och hem för landsflyktiga. Många gjorde sig också grova förtjänster på valutaväxlingen. Rubeln var ju ännu konvertibel. Andra återigen förlorade allt vid den ryska revolutionen när tsarrubeln byttes mot den nya icke växlingsbara.
Det berättas om en flykting som gömt sina guldmynt som tygöverdragna knappar. Den ryske gendarmen upptäckte dock smugglingsförsöket och sprättade bort alla hans knappar. När han sen kom in i Sverige hölls han byxor uppe med snören.
63.000 krigsfångar utväxlades mellan fångläger i Ryssland och på kontinenten via Haparanda och Torneå. Invalidtågen är en historia för sig, men mycket uppmärksammad av Mia Green. Många av hennes bilder visar sårade och skadade soldater som utväxlades mot olycksbröder ur andra arméer.
218 av dem som inte klarade resan begravdes på kyrkogården i Haparanda. De ryska omkomna begravdes i Torneå under Sankt Andreaskors.
Och där det hände saker, fanns Mia Green med sin kamera.