Att resa och se världen har alltid varit Sebastian Westins passion. Möten med människor från andra kulturer har format den i dag 25-årige Haparandabon till den han är.
En resa som påverkade honom extra mycket var den han och två av hans vänner gjorde till Indien våren 2015. De ville komma i kontakt med buddhismen, så de kuskade runt under enkla förhållanden och bodde i kloster och mediterade med munkar.
Och så föll Sebastian. En natt när var gruppen på väg till ett boende i Dharamsala i Himalayabergen ramlade han ned för ett stup och bröt ryggen. Efter att ha tappat medvetandet i några få sekunder vaknade han upp – som förlamad.
– Jag kunde inte röra på benen och då förstod jag att det var något allvarligt. Då lade jag ingen mer tanke på det, utan tittade bara på stjärnhimlen och njöt. Jag förstod att det inte hjälper att drabbas av panik i en sådan situation, säger Sebastian Westin.
Precis före olyckan hade Sebastian tillbringat tio dagar i tystnad och bara mediterat. Det fick honom att kunna kontrollera sina känslor och fokusera i stället för att gripas av panik.
– Jag kände mig som en gud i huvudet. Jag hade sådan sinnesfrid och oroade mig inte i en sekund för att jag skulle dö.
Till slut hittades han av sina mer stressade vänner, som tillsammans med några bybor lyckades ta honom till sjukhus och rädda hans liv. Kort efter olyckan fick Sebastian beskedet att hans ryggmärgsskada klassas som komplett och att han med all sannolikhet aldrig kommer att kunna gå igen.
– Men jag brukar inte tänka så långt fram. I dag kan jag inte gå och säkert inte i morgon heller.
Han tog först emot läkarnas besked med blandade känslor. Besvikelse mixades med skepsis och när allt kom omkring insåg Sebastian att han nog inte brydde sig så mycket.
Nu säger han att det är kul att sitta i rullstol, men att det vore praktiskt att kunna gå. Framför allt för att det skulle göra det lättare för honom att ta sig ut i naturen.
I övrigt tycker han inte att det är särskilt synd om honom. Den första tiden i rullstol var visserligen jobbig eftersom han var rädd för omgivningens reaktioner. Men den rädslan har Sebastian vunnit över.
– Samhället eller människorna runt omkring är inte hindret, utan det har suttit i huvudet. Men jag har tagit mig igenom det.
Människor är i stället en av hans största tillgångar. Sebastians bror och föräldrar är ett stort stöd för honom – och i somras blev han kär. Nu har Linnea från Borås i praktiken flyttat in i tvårummaren i centrala Haparanda.
– Hon har på något sätt visat mig kärleken man kan ha för en annan människa. Samtidigt har kärleken för henne boostat kärleken för mig själv.
Sebastian upplever också mycket sympati, empati och hjälpsamhet från främlingar. Folk vill hjälpa honom upp för trottoarkanter och plocka ned varor från butikens högsta hyllor. Han är tacksam för det och tycker att det är fantastiskt att så många människor är så snälla. Men han önskar att alla skulle mötas av samma vänlighet.
– Du kanske mår skit, men du får ingen hjälp för du sitter inte i rullstol och man ser inte att du har ett problem. Det är något jag tänker på ganska ofta, att folk är så snälla och trevliga, men inte om jag hade stått upp och haft ett dolt handikapp. Det tycker jag är trist.
Att finnas där för andra är viktigt för Sebastian som efter fallet har börjat jobba som fritidsledare. Mycket av sig fritid ägnar han åt sin Youtubekanal Loopwhoop där han – ofta med glimten i ögat – skildrar livet som rullstolsburen. Han håller också på att starta upp en förening som ska skapa gemenskap mellan ungdomar och sprida glädje i Haparanda.
Sin egen olycka betraktar Sebastian i dag som en golden opportunity – en gyllene möjlighet – som har gjort honom till en person han inte hade kunnat bli så snabbt om han inte hade behövt gå igenom ryggbrottet.
– Jag kunde använda det till att växa väldigt snabbt. Jag kanske offrade benen, men jag fick så mycket här inne, säger Sebastian och pekar mot huvudet.
Olyckan förändrade hans liv, men flera år tidigare hade Sebastian börjat med meditation, andningsövningar och jakten på rätt sätt att tänka. Därför var han förberedd för att gå igenom det trauma som fallet trots allt innebar. Därför har han kunnat komma tillbaka och bli lyckligare än någonsin.
– Varje dag försöker jag forma mig själv till en bättre person än vad jag var i går.