"Nu har jag fått en lillebror", ropar Terttu till grannarna. "Det där är inte din lillebror – du är ju från Finland", svarar grannen.
Terttu Sandström var fyra år och växte upp med svenska föräldrar, det hon trodde var de enda föräldrar hon hade. Bara månader senare tog hennes svenska mamma henne till Uppsala, till tågstationen. Utan att säga varför. Och där skildes de åt.
Terttu blev skickad tillbaka till Lahti i Finland, till sina riktiga föräldrar.
Redan som tvååring, 1944, åkte hon över gränsen till Haparanda och blev flyttad till Sverige som ett av alla de barn som fick fly kriget. Fyra syskon åkte de, men de delades och fick varsitt fosterhem.
Eftersom Terttu var så ung visste hon inte bättre än att svenskarna var hennes enda familj. Så uppbrottet var tungt.
Någon finska kunde hon inte när hon var tillbaka i Lahti. Hon var invandrare i Sverige – och hon var invandrare i Finland.
Hennes finska föräldrar skulle dock till Sverige de också inom kort. Så hon fick kontakt med sin svenska familj igen, även om det blev en uppgörelse om vem av familjerna som ägde barnet Terttu.
Terttu bodde i norra Uppland. Där växte hon upp med kärlek från sin familj. Men också med blängande ögon från grannskapet. Hon var invandrare.
– Jag blev ombedd att åka tillbaka dit jag kom ifrån.
I dag tycker Terttu Sandström att det är beklämmande att ständigt höra den svenska debatten om invandringen.
Hon har själv upplevt hur det är att komma till ett nytt land, inte sedd som "en av oss". Och hon menar att finländare ofta höll sig för sig själva och inte lärde sig språket.
– Fråga dig själv: Hur många utländska personer umgås du med? Det är inte konstigt att det blir svårt att lära sig språket.
I dag ser hon hur folk flyr åt andra hållet förbi gränsen – till Finland. Det väcker känslor.
– Jag tänker ju på min egen resa då. Men jag har inte sett död, våldtäkt eller misshandel – nu är det ännu värre för de som flyr.
Terttu berättar flera gånger detaljerat hur vissa minnen sitter fast. Och det är fortfarande jobbiga minnen.
– Det är känsligt för mig, det här. Men om det kan hjälpa en enda människa att förstå är det värt att berätta.
Hon torkar sig med näsduken och berättar att kriget är något som har påverkat henne genom hela livet, men att hon nu, 73 år gammal, har kunnat bearbeta det mesta. Sedan förklarar hon hur hon fick kontakt med sin svenska familj igen. Hon rättar till en glasfigur som står på bordet. Hon fick den i present av pojken som föddes 1946 i norra Uppland. Det som nu är hennes lillebror.