Haparandabo besteg Mount Everest

Den 23 maj stod Karl Johan Svedjeholm på världens högsta berg –Mount Everest. "Inget kan slå det här", säger bergsklättraren från Haparanda.

"Återhämtning av kroppen är omöjlig på hög höjd, kroppen bryts ner, muskelmassan minskar och fett bränns", säger Karl Johan Svedjeholm.

"Återhämtning av kroppen är omöjlig på hög höjd, kroppen bryts ner, muskelmassan minskar och fett bränns", säger Karl Johan Svedjeholm.

Foto: Gemunu Amarasinghe/Montage

Haparanda2021-05-27 10:33

Otaliga träningstimmar ligger bakom Karl Johan Svedjeholms toppbestigning till Mount Everest.

– Jag har tränat tio timmar om dagen i flera år, styrketräning, löpning, cykling, branta stigningar med viktväst sedan jag för 1 000 dagar sedan bestämde mig för det här, berättar Karl Johan Svedeholm på telefon från Katmandu.

– Du bygger upp psyket om du tränar tio timmar om dagen men man kan inte föreställa sig hur det är att vara där uppe.

Med sina 8 884 meter är Mount Everest världens högsta berg. Omkring 300 personer – exakta siffran är inte känt – har dött i ett försök att bestiga berget som bestegs för första gången 1953. Dödsorsakerna beror bland annat på fall, laviner, förfrysning och höjdsjuka. Men Karl Johan Svedjeholm är en av de som lyckats – och han kan vara den första norrbottningen som gjort det.

– Jag kom till Katmandu 27 mars och spenderade den första veckan i karantän. Sedan begav vår expedition oss till bergskedjan på riktigt gropiga vägar med Jeep. Man måste acklimatisera kroppen vilket innebär att man får klättra och sova i små primitiva tält för att vänja kroppen vid höjdskillnaden.

Toppbestigningen görs tidigt på morgonen. Mellan 8 000 – 8 848 meters höjd ligger den så kallade dead zone, dödszonen, och som är den absolut farligaste delen på bestigningen.

– Det är otroligt tuffa omständigheter. Det blåste närmare 100 kilometer i timmen, är iskallt och man har syrebrist. Man har varit uppe i nästan två dygn utan riktig sömn så det är väldigt farligt. Det är extremt stora risker och stor risk att dö om man får något slags problem.

Det kan handla om utmattning, förfrysning, lungödem, hjärnödem, olyckor, fall eller laviner. Farorna är många.

– Det är stenar som faller och ras, sprickor i glaciären.

Var du rädd?

– Jag tror att alla är rädda undermedvetet och det är nog helt friskt att vara det. Men på något sätt är man fokuserad.

Många är de som förolyckats på berget, något som han också var mycket medveten om.

– Det ligger enligt uppgift över 250 kroppar på berget och jag såg flera stycken. Det är väldigt obehagligt. Det var flera kroppar bara en halvmeter från där vi klättrade. De är omöjliga att få bort. Ingen människa klarar av att vara där så länge och att frakta bort en kropp är alldeles för tungt och farligt.

I den amerikanska expeditionen som han ingick i var de 17 personer. Bara fem tog sig upp till toppen. För Karl Johan Svedjeholm fanns aldrig någon tanke på att avbryta.

– Jag vet inte varför man vill göra något sådant här, det är någon slags utmaning att ta sig an och genomföra. På sätt och vis är det lite galet också måste man väl säga. Riskerna är höga och drivkraften ganska stark, man är egentligen inte rationell.

Blir man höjdrädd?

– Jo. Men man har klättrat i två månader så man vänjer sig men nog är det obehagliga ställen. På vissa ställen är det fall på flera kilometer bara en halv meter ifrån där man klättrar.

Men känslan att stå på världens högsta berg var oslagbar, berättar han:

– Det är ganska speciellt, så mäktigt men också den absolut tyngsta dagen i ditt liv. Du måste prestera när du är som mest slut och kroppen redan nedbruten.  Alla omständigheter är som sämst när du måste prestera som bäst.

Under de här veckorna gick han ner 13 kilo. Hela expeditionen har kostat 1,4 miljoner kronor. 

Finns det något som slår det här?

– Nej, det finns inget liknande. Inte i det här livet i alla fall.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!