Mammas runda pälsmössa, den röda Opeln och pappa som stod bredvid. Ett av Monicka Zacharis tidigaste minnen är när föräldrarna lämnade henne på sjukhuset i Boden, långt från tryggheten hemma i Haparanda. Strax därefter stal barnreumatismen hennes syn.
Några år senare övertygades Monickas föräldrar att det bästa för henne var att gå blindskola och bo på institution.
– Efteråt var mamma förtvivlad. Hon talade bara finska och kunde inte riktigt kunde göra sig förstådd med konsulenterna. Tidsandan var sådan att man inte satte sig upp mot auktoriteter.
För att förberedas på att vara borta hemifrån fick Monicka, som femåring, tillbringa tre månader på ett kristet barnhem för handikappade barn.
– En del barn bar hjälmar och åt grus. Jag minns vårdarinnornas gula gummihandskar när de tvättade mitt hår. Värst var när jag inte klarade av att äta stuvade grönsaker och tvingades äta upp både maten och mitt eget kräk.
Sedan följde skolgång i Stockholm, på blindskolan. Fyra flickor samsades om en sovsal och barnen kröp gråtande ihop och vaggade fram och tillbaka. Vårdarinnorna kallade det för blindism. Monicka säger att det var barnens uttryck för hemlängtan.
– Jag var sju år men fick bara komma hem till familjen fyra gånger per år, säger Monicka och berättar att hennes mamma ringde henne varje vecka. Under 10 minuter fick barnen prata med sina nära och kära.
– Mamma grät och jag tror att hon gick sönder inuti. Hon hade själv kommit från Finland som krigsbarn. Jag berättade aldrig, ens i vuxen ålder, hur illa jag haft det.
Monicka, som var van vid både mänsklig värme och bastuvärme, tvättades nu i halvljummet vatten enligt löpande bandprincipen. När Monicka ringde på nattklockan för att hon hade reumatisk värk, hotade vårdarinnan med att skriva upp henne i svarta boken.
När Monicka var 14 år kom nya rön och nu skulle synskadade barn integreras i vanlig skola. Monicka flyttade hem till Haparanda, fick nya vänner och klarade skolan med glans.
Institutioner som blindskolan är en historia som nästan är bortglömd, men viktig att påminnas om.
– Man ska inte tycka synd om mig, men inget barn ska behöva uppleva samma sak. Barn med funktionsnedsättningar har också rätt att få vara barn. Att känna sig sedda, trygga och älskade. Det är svårt att förstå att inte vi funktionshindrade fick statlig ersättning när upprättelsen för barnhemsbarn och fosterbarn kom 2006.