Tre Haparandabor fick under tisdagen ta emot en medalj av första klass av Finlands vita ros orden. Reima Konttaniemi, Aino Lyly och Laura Petäjärvi hade alla någon del att spela i fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen.
Reima Konttaniemi berättar att det är fint att bli ihågkommen för sina insatser.
– Jag hade tur. Kulorna ven, men de sköt rakt förbi mig, säger Konttaniemi.
Genom tolkning från finska berättar han att han stred i skogarna utanför Ilomantsi och att det var där kriget gjorde en man av en liten pojkspoling.
– Det kändes som att jag just hade konfirmerat mig. Men det tog slut på vuxna män och då blev jag inkallad och var där i drygt två år tills det blev vapenvila. Jag hade ju inte hunnit fylla 18 år. Jag var så pass ung att jag inte ens fick någon sprit när de hade spritranson. Och när jag kom hem var jag fortfarande för ung för att gå på Alko (finska systembolaget). Så nog var jag ung, säger Konttaniemi och skrockar gott.
Han kan skratta åt det i dag, att han som ung grabb hamnade i krig och fick umgås med äldre män och snällt tacka nej till konjaken som erbjöds honom. Men kriget som kostade omkring 50 000 finska liv och lämnade 160 000 sårade innehöll så klart allt annat än skratt.
– Jag miste min bästa vän. Mina "bröder" dog alldeles bredvid mig. Vi blev ju som bröder på den tiden. Vi gick utbildning tillsammans, bodde hop och stred ihop. Många har fått trauman för livet och tappat förståndet, men jag måste säga att jag har klarat mig bra genom kriget. Jag har haft ett bra liv. Men jag minns tillbaka ibland. Det kommer till mig i drömmen.
1944 började fredsförhandlingarna och Reima Konttaniemi fick höra att det var vapenvila.
– Skjuter de mig om jag visar mig? Måste jag skjuta dem? Vi var mitt i skogen och man visste ju inte om alla hade hört att det var vapenvila. Men ryssarna viftade och försökte visa med kroppsspråk att vi inte skulle skjuta mer. Det var en befrielse när det blev fred, när jag visste att man skulle slippa livet i en skyttegrav.
Laura Petäjärvi var 16 år när hon gick med sitt boskap från Ranua till Haparanda när kriget bröt ut igen. Hennes och bröder deltog också i kriget. Aino Lylys man var stridspilot. Själv jobbade hon på ett barnhem och tog hand om åtta spädbarn i ett krigsdrabbat område.