Jag mötte yogan när jag var gravid i Norge. Jag tänkte att det är en träningsform som kunde vara skonsam för min kropp, och så var det. Jag gillade det och när jag flyttade hem till Sverige igen fortsatte jag med yogan.

Jag började utbilda mig för att jag ville pyssla mer med det här och under utbildningen kände jag: Det här är jobbet för mig. Men då började också resan med att möta mig själv på så många plan. Det handlade inte längre bara om mina fysiska blockeringar. Jag förstod att yogan handlade om mig och att det inte bara var träning. 

Innan jag kunde dela det här med andra och prata om det jag tror på behövde jag göra en resa själv. Man vet inte allt om sig själv förrän man börjar nysta i det. I min resa har jag lärt mig att älska mig för den jag är och inte för vad jag kan åstadkomma. Jag har alltid varit en eldig person som alltid har varit bra på att prestera och det har jag behövt balansera med att hitta ett lugn hos mig själv och inte bedöma mig själv utifrån mina prestationer.

Men alla känslor har verkligen mött mig på yogamattan: Där har jag brutit ihop, jag har varit lyrisk och jag har varit arg. Jag tycker att man ska låta känslorna komma och välkomna det som är äkta och sant. Ut med det.