Både Maria och Anna hade jobbat på Cape East i flera år.
De tillhörde den personalskara som gamla gäster och besökare än i dag berömmer för sitt fantastiska arbete.
- Vi var som en stor familj och tillsammans klarade vi allt vi tog på oss eftersom alla gjorde sitt yttersta, säger Anna.
Varslen kom
Men så kom branden och lite senare beslutet om stängning och därmed varslet.
Anna minns hur chockad hon blev när beskedet om uppsägning kom, fyra dagar efter branden.
- Jag kommer nog aldrig riktigt att förstå varför det blev som det blev, säger hon.
"Provisorisk lösning"
Maria berättar hur personalen dagen efter branden blev lugnade med att det inte är någon fara med jobben och att allt skulle ordna sig.
- Under hela tiden så talades det om någon sorts provisorisk lösning, Akelius hade ju trots allt planer på expansion, säger hon.
Det dröjde inte mer än några dagar innan bomben släpptes. De 44 anställda skulle varslas.
- Jag minns hur arg jag var. Det var dåligt med försäkringar vilket satte många av oss i skiten, säger Anna.
Ingen förklaring
I dag har hela hennes livssituation förändrats - till det sämre. Hon har förvisso fått ett nytt jobb, men den låga lönen har medfört att hon tvingas sova på soffan hos en kompis.
Båda tjejerna är besvikna på hur Roger Akelius skött informationen kring stängningen.
- Han har vägrat att förklara för personalen som står helt oförstående. Han har närvarat då det handlat om glada nyheter, men inte när det gäller en dödsdom. Vi fick aldrig någon riktig förklaring, säger Maria.
Men trots allt som hänt tror Anna och Maria att de skulle tacka ja om de blev erbjudna sina gamla jobb igen.
- Jag skulle tänka efter före, men jag älskade mitt jobb på Cape East och saknar mina kollegor, säger Anna.
Fotnot: Maria och Anna heter egentligen något annat.