– Sedan pang, satt jag och grät 25 år gammal och kunde inte ens läsa tidningen. Jag kunde inte ens ta på mig byxorna utan att gråta.

När det hände spelade allt det där andra han hade ingen roll. Det gjorde honom inte glad längre.

Han gjorde sin sista stora internationella tävling 2010. Orsaken var att han drabbats svårt att utmattningsdepression.

Artikelbild

| Björksalen var fullsatt när Linus Thörnblad föreläste.

Officiellt berättade han först varför i början av 2012.

Linus Thörnblad har i veckan besökt Boden och berättat sin egen historia för eleverna på Björknäsgymnasiet. Han började hoppa höjdhopp av en slump när han gick i nian. Sedan gick det fort. På tre och ett halvt år kvalade han in till OS i Aten.

– Det gick så bra det någonsin skulle kunnat gå och jag älskade kickarna man fick av att prestera, säger han själv.

Allt han gjorde funkade. Han fick bekräftelse och uppmärksamhet. Han jobbade och tränade hårt för det. Valde att träna oavsett om han var sjuk eller skadad. När han var runt 19 år sökte han sig till en träningsmiljö där man hade inställningen att ju mer man tränar ju bättre blir man.

Artikelbild

| EM i Barcelona 2010. Smärtan i vänster lår tog överhanden och Linus Thörnblad haltade av höjdhoppsmattan som fyra i finalen.

– Det är ju inte sant, men jag trodde att det var det. Det var det jag ville, så jag bytte från Lund till Malmö. Där fick jag träna hur mycket som helt och blev pushad att göra det.

Det var fullt ös och gick jättebra. Han tog medaljer på VM och EM och hoppade 2,38, vilket då var det tolfte bästa resultatet någonsin i världen. Då var han 21-22 år. Men sedan kom skadorna på grund av den tuffa träningen.

Artikelbild

| "Jag ville fortfarande bara kunna bli bra. Det tog så lång tid att förstå vad som hade hänt. Jag skulle aldrig mer kunna idrotta, men det fattade jag inte då", säger Linus Thörnblad.

– Jag började bli lite trött, men det var inget jag reflekterade över då. Jag pushade oavsett vad.

Han gjorde en stor höftoperation och stressade tillbaka efter det.

Artikelbild

| " Jag kanske inte var mottaglig, men jag fick ingen insikt i vad som höll på att hända, hur allvarligt det var. Därför försökte jag gå min egen väg", säger Linus Törnblad.

– Jag blev någonstans mer och mer besatt av det. Tänkte på det hela tiden och hittade inget som bröt av från det tankesättet, utan fick ett tunnelseende.

Till slut 2010 efter ett europamästerskap där han skadade sig gick proppen ur honom.

Artikelbild

| I somras gjorde Linus Thörnblad comeback på SM på skoj. ”Jag gjorde det för mig själv. Jag njöt varenda sekund jag var på banan. Att jag fick vinna var en jättebonus.”

– Jag föll in i en utmattningsdepression, men visste inte då vad det var. Jag förstod ingenting, utan trodde det var något fysiskt fel på mig.

Men alla värden var på topp. Trots det sov han extremt mycket. Konceptet som gjort honom så framgångsrik fungerade inte längre.

– Jag kunde inte träna under den här perioden. Jag försökte, men fick avbryta.

Fanns det ingen i landslaget, någon mental tränare, som såg vad som höll på att hända?

– Nej, även om det inte var för så länge sedan så pratade man inte om det på den tiden.

I den vevan föreslog någon att han skulle tala med någon och han berättar att man genom Olympiska kommittén flög ned en beteendevetare till honom, som sa att han drabbats av en fysisk och psykisk utmattning. Linus Thörnblad tog dock inte till sig den informationen, eftersom han tränat så lite efter operationen.

– Jag sa att det inte stämmer, för jag vill bara träna hela tiden och då började han babbla en massa. Jag lyssnade inte för jag var i en annan värld. Han rekommenderade mig att vila, men jag hade ju vilat flera veckor.

Frustrerad åkte Linus hem. Han orkade ingenting och tänkte att han får väl vila.

– Då släppte jag den här knutna handen, som jag inte hade släppt, säger han och öppnar sin knutna näve.

– När jag gjorde det så blev allt svart och jag föll in i en djup utmattningsdepression. Den hade säkert varit på väg ett tag, men jag hade inte släppt greppet tidigare.

Han sov 16-20 timmar om dagen, dag efter dag. Vaknade upp och grät. När han inte hade varit utanför lägenheten på tre veckor och var tvungen att ta sig ut för att handla mat tog det honom tre timmar att få på sig kläderna.

Förstod du då att du måste be om hjälp?

– Både ock. Jag ville fortfarande bara kunna bli bra. Det tog så lång tid att förstå vad som hade hänt. Jag skulle aldrig mer kunna idrotta, men det fattade jag inte då. Då ville jag bara tillbaka till det. När det var som värst kunde jag inte läsa, minns jag.

Linus Thörnblad tappade förtroendet för beteendevetaren, som uppmanat honom att vila, eftersom han inte givit Linus några redskap.

– Jag kanske inte var mottaglig, men jag fick ingen insikt i vad som höll på att hända, hur allvarligt det var. Därför försökte jag gå min egen väg.

Tillbaka till den väg han gått inom idrotten, som samtidigt försatt honom i den här situationen.

– Trots att jag knappt gjorde någonting så pushade mig lite för hårt och var jag tillbaka på botten igen. Någonstans där vaknade jag upp när jag hade sovit i två månader. Jag tittade ut och ställde mig frågan; ”Om jag får vakna upp i morgon och bara inte må dåligt eller om jag får vakna upp och slå världsrekord i höjdhopp? Vad hade jag valt?”

Svaret var så självklart för då hade han mått dåligt i över ett år.

– Jag insåg att jag bara inte ville må dåligt. Jag insåg också att jag inte skulle kunna gå tillbaka till idrotten, hur mycket jag än älskar det, utan att pressa och stressa mig.

Sedan började en lång resa. Han träffade lite olika personer inom professionen och träffade till slut en kvinna som är gestaltpsykoterapeut, som fick honom att acceptera att det var psykiskt och inte fysiskt. Linus Thörnblad fick också insikt om hur hårt han hade pressat sig själv.

– Det mentala är så mycket starkare än det fysiska och då borde man ju vårda det precis som man vårdar kroppen, för den mentala återhämtningen är så mycket värd.

När han berättade varför han slutade, att det inte berodde på att han inte ville fortsätta, utan på att han inte kunde fick han mycket feedback. Många uppskattade att han vågade bryta tystnaden kring psykisk ohälsa.

Sedan började han föreläsa för att bryta de förutfattade meningar han själv hade haft. När han föreläser för ungdomar i gymnasieålder vill han att de ska relatera till den yttre pressen och förmedlar att de ska göra saker för sig själva.

– Det handlar om att sätta sig själv först och skärma av det yttre, att bli nöjd med saker. Det handlar inte bara om att prestera. Det är lätt säga och en annan sak att göra, det vet jag själv. Men det är viktigt att lära sig det och värdesätta det.

Han vill framför allt skapa en öppenhet kring psykisk ohälsa och att man ska våga söka hjälp. Det bästa tipset han har att ge är att prata med någon som är professionell.

– Gör det i tid. Jag gjorde det alldeles för sent och kommer att dras med konsekvenserna resten av mitt liv. Snappar man upp det i tid kan man minimera skadorna.

Hade du hört din historia av någon annan när du var 19 hade du lyssnat då?

– Jag hoppas det.

Linus Thörnblad hoppas att ungdomarna han föreläser för ska snappa upp råden han ger dem. Flera av bodenungdomarna kom fram till honom efteråt. Att några reagerar och reflekterar över hans berättelse ger honom kraft och styrka att fortsätta.