Det går lite långsamt när han hojar runt med rollatorn i sin lägenhet inne i Luleås centrum men minnet är det inget fel på. Det är inte svårt att bli förundrad i mötet med en person som har ett sådant långt livsperspektiv.
– Jag föddes i Kiruna 1913. Mamma var från Luleå och pappa som arbetade som lokförare var östgöte, berättar Åke som själv fick en tågkarriär. Han blev lokbiträde och eldare på ångloken innan elektrifieringen och sen som lokförare och slutligen lokinspektör, bland annat på Inlandsbanan.
Vi bläddrar i fotoalbum och en bild på ett ungt par i dörren till en skärgårdsstuga slås upp.
"Vilket vackert par", kommenterar undertecknad och Åke skiner upp:
–Joodå, säger han nöjt.
Friluftsliv har legat för honom och kärleken till skärgården. Och där mötte han flickan på bilden, vid en skidtur på 1950-talet. På Gråsjälören fick han syn på henne.
– Hon satt och solade och vi pratade och sen följdes vi hemåt och kom överens om att träffas, säger Åke.
Paret gifte sig 1952 och fick ett långt och lyckligt äktenskap. Att sonen Ivar drabbades av cancer och dog alldeles för tidigt var en stor sorg och när hustrun också gick bort 2014 blev det tomt:
– Det var tufft, säger han.
Nöjd med sitt liv är han och han har fått göra det han ville.
– Jag har kört bil tills jag var 98 år och jag har fått vara i skärgården, jag köpte timring på Brändöskär och den stugan var vi mycket i jag och Karin. Vi upplevde 24 islossningar därute. Skulle jag önska mig något mer så hade det varit att få bygga en båt.
På frågan hur man uppnår så hög ålder och aldrig drabbats av annat än ett lyckosamt opererat diskbråck säger han:
– Jag har alltid velat röra på mig, sjukligt nästan. Jag och Karin brukade åka skidor från Hindersöstallarna ut till stugan, det det tog timmar men det var härligt. I dag går jag också ut varje dag, jag går och handlar och kan ta en tur efter vattnet och mot Stadsparken. Sen har jag aldrig rökt.
Hänger med i livet och politiken gör han:
– Jag tänker på klimatförändringen, och att det finns länder som borde ta sitt ansvar och minska koldioxidutsläppen säger han. Om sin egen framtid tänker han inte särskilt mycket.
– Nää inte mer än att det väl knäpper till en dag, säger han realistiskt.
Till dess verkar han tryggt leva vidare och imponerande nog så har denne vitale 103-åring bara städhjälp och tar matlådor tre gånger i veckan. För övrigt lagar han till sin egen mat, bara en sån sak.