— Det har varit uttalat länge, jag fyller sextiotvå och det finns andra saker att göra. Det här är ingen livstidsförpliktelse utan det räcker nu, säger Jan Thelin.
Thelin tog först arbete i bolaget redan 1974. Och posten som ordförande i Gruvtolvan tog han över efter Harry Rantakyrö för sex år sedan. I februari har facket årsmöte, men Thelin kommer inte att ställa upp som kandidat för ordförande posten.
— Det är ingen sensation att jag inte tänker fortsätta, det är dags för nästa att ta över stafettpinnen. Det är ett lagarbete och det hänger inte på en person.
— Vi har uträttat en hel del. Vi har bland annat haft den bästa löneökningen i Sverige under den här tiden, fortsätter han.
Vilken är den stora utmaningen som kollektivet, och den som tar över ordföranderollen, har framför sig?
— Att tillsammans med företaget få ett engagemang för att lösa svårigheterna. Det har varit lätta år och nu när det är tungt måste man hitta gemsamma lösningar, och vara öppen för det. Alla vill att LKAB ska gå bra. Vi ser inget varsel av personal framför oss och det är det som är det viktigaste.
Du har tidigare uttalat dig positivt inför de förändringar och effektiviseringar som bolaget genomför. Anser du fortfarande att det är rätt av facket att hålla den linjen?
— Vi får inte vara dem som säger att vi inte ska förändra. Jag tror att kollektivet vill se förändringar när de ser att de går dåligt. Men varsel ska inte vara den första förändringen. Det går inte att köra varsitt race utan man måste lösa saker tillsammans.
Styrelsen i facket vill se att vice ordförande Anders Waistedt tar över. Håller du med?
— Javisst, varför har han annars den positionen? Det tar lite tid att bygga upp erfarenhet och är man nära som vice ser man hur arbetet fortlöper. Det är bra att ha någon som vill förändra och påverka. Det är sådana vi behöver.
Känns det som att du lämnar över rodret i ett stadigare skick än när du tog över?
— Jag vet inte. Men jag har kanske haft ett annat ledarskap än vad Harry hade. Vi har försökt delegera våra grupper inom klubben att bli mer självständiga, och de är de idag faktiskt.
Finns det något som känner dig stolt över som sticker ut?
— Det kändes jävligt roligt när vi fick igenom vårt tandvårdsavtal. Och när gruvpensionen gick igenom, den började Harry på men vi avslutade den. Det finns inte bättre pension någonstans, så det finns många bra minnen.
Och något jobbigt?
— Den där svängen med mediegänget var jobbig. Då var det tufft. Men sådant är livet, det är smällar också. Men vi har följt upp killarna och de flesta fick jobb, och de flesta fick ganska snart komma tillbaka innanför området.
Under Thelins tid som ordförande i Gruvtolvan stötte han också på utmaningar från de egna leden. Gruvarbetare anslutna till Knegarkampanjen har i omgångar kritiserat fackklubben och i en episod krävde man ett extra årsmöte med omval av styrelse och ordförande.
— Det är en marginaliserad grupp. Ett fåtal personer som har en grundsyn som inte riktigt stämmer med övriga kollektivet. Men samtidigt sätter dem lite krav på oss. Det ger också energi åt organisationen att frågor stöts och blöts. På samma sätt som de har varit ett besvär har de också varit ett vitaminpiller för klubben.
Vad kommer du göra nu framöver?
— Det vet jag inte, jag har inte en aning. Man tar det som det kommer.